The idea that you can merchandise candidates for high office like breakfast cereal is the ultimate indignity to the democratic process.
Demokraternas kandidat Adlai Stevenson år 1956.
En samling av alla presidentvalskampanjer sedan femtiotalet. Oerhört väl genomfört och onekligen utbildande. (The Livingroom Candidate via Fazed)
Läs mer om utställningen på Ad-rag.
Har du tröttnat på den gamla bakgrunden på ditt skrivbord? Veer har ganska läckra bakgrunder att byta till: Veer: Ideas: Wallpaper
DDB testar nya modeller för att ta betalt av sina kunder. Bland annat ingår en sorts “kundpitch” där byrån är den som bestämmer om de vill jobba med kunden. Eftersom modellen är premium kostar det rejält med pengar och det finns ingen insyn i kostnaderna som byrån faktiskt har. Klienten betalar en rejäl hacka för en all inclusive-tjänst.
Now that’s advertising brand equity.
En undersökning visar att amerikaner läser mindre och mindre. Framförallt är det de unga som läser mindre, under en period på tjugo år har läsandet i den gruppen sjunkit med 28%. Faran med de ändrade läsvanorna är att dessa också förändrar andra samhälleliga värden.
Readers are more likely than nonreaders to be involved in activities such as volunteer and charity work, visiting museums and art galleries, and attending concerts.
Samtidigt som organisationer som värnar om bokläsandet menar att det är en stor samhällsomvandling bakom siffrorna menar andra att historierna och fictionen får unga från andra håll. (Post-Gazette )
På Biro-Web kan man finna ett synnerligen annorlunda gränssnitt. Det påminner mig om de idélappar som jag tidigare skrivit om.
Biro-Web bygger på skisser, teckningar och är en upplevelse. Jon Burgerman finns bakom pennan. (via Veer)
Under (den fantastiska) konserten med Iron Maiden insåg jag att det här med varumärken kan vara lite hit och dit när det kommer till klassiker som Nicko McBrain och trumvarumärken. Ofta är logotyper skyddade som kronjuveler men Nicko och Iron Maiden har fått både göra om både Paiste (cymbaler) och Premier (trummor) med det typiska Iron Maiden-typsnittet.
Det intressanta är att Iron Maidens speciella typsnitt är ett minst lika starkt varumärke. Ingen skulle kunna tänka sig att använda deras typsnitt i något annat sammanhang. Just hårdrocken under sjuttio- och åttiotalet har starka logotyper som bygger på typsnitt. Kiss, Judas Priest, Iron Maiden såväl som Europe och Ozzy.
Varför inte spela lite Bullshit-bingo och när du tröttnat på det kan du spela Hipster-bingo.
Joey Rayman, skapare av Brighthouse som jobbar med varumärken och kreativ management, skriver om hur förändringen från producerandet till tänkandet har börjat att rulla. Han jämför med hårfrisörskans prissättning, som inte innebär pris/minut utan pris/kunnande alternativt pris/idé.
Great thinking is today’s most valuable commodity. That’s why Fortune 500 companies are seeking thinkers whose thoughts motivate, inspire and ignite minds. The Ideation Nation, as Albert Einstein prophesied, will be a place where “imagination is more important than knowledge.”
Den enda egentligt hållbara konkurrensfördelen idag är möjligheterna att ha tillgång till bättre idéer än konkurrenten.
The age of the big thinker has finally come — and that’s why it’s time for advertising agencies to stop selling ribbons.
Reklambranschen har tänkandet och de kreativa idéerna som grund men under senare år har idéerna mest byggt på att förmera aktiekapitalet för byrån snarare än att skapa revolutionerande kreativ reklam. Snabba produktionstider får företräde före genomtänkta koncept.
In the advertising age, speed was rewarded. In the idea age, patience wins.
Joey Raiman menar att tänkaren, analytikern och kreatören kommer att vara morgondagens mest eftersökta person. Tänkandet och idéskapandet är inte någon grundläggande kunskap inom dagens industri och har inte varit det på många år. Att sälja sina idéer har byggt på producenters goda vilja snarare än tvärtom. Men genom det nya samhället, där tjänster, kunskap och kreativitet blir differentierande värden, förändras detta. Återigen vänds hela steken upp och ner.
So, the next time someone asks you for an idea, ask him or her how much?
(Ad Age)
För mig är det svårt att referera en artikel som säger vad jag sagt under många år. Och många med mig. K-samhället, där ‘K’ står för kompetens, kunskap, kreativitet, kommunikation, kultur och känsla, är här. Reklambranschen har dessa kärnvärden i sin essens, men ofta har själva existensen tappat bort det.
Flera kritiker av K-samhället menar att det hela redan prövats: IT-bubblan handlade om att sälja idéer med förväntade resultat. Och visst har de rätt. Men liksom att DaVinci:s helikopter inte blev verklighet förrän på sent 1900-tal var inte samhället moget för Den Nya Ekonomin. Det var dyra läropengar för många av oss men också nyttiga.
Det är få produkter som skiljer sig nämnvärt. Industrisamhällets produktion har nått ut till så pass många att oavsett hårdare patentstrider och vaktande av produkthemligheter differentieras USP utifrån K-värden och de relationer ett varumärke kan skapa gentemot sina kunder.
Ofta får jag de allra bästa idéerna när jag duschar. Antagligen beror det på att jag är avstängd från alla andra yttre stimuli än det varma vattnet och det lilla rummet. En sorts tranceliknande tillstånd handlar det om, där kreativiteten får fritt och ostört utrymme.
Charles Cave har i sin postning: Idea Recording listat ett antal möjligheter att komma ihåg alla de idéer som man får på de mest märkliga ställen. (via Creative Generalist)
In the convergence of Madison Avenue and Hollywood, there is a very real danger that content will be developed first and foremost with an advertiser’s needs in mind, and will only then seek an audience.
Forgetting that the consumer comes first is a surefire model for disaster, one that leads to weak products that are unable to attract an audience, or earn its trust if they do attract it. The public loses out. The media company loses out. The advertiser loses out.
Ett utdrag ur den nya boken Madison & Vine av Ad Age:s redaktör Scott Donaton, som handlar om hur underhållningen blivit en del av reklamen och vice versa. Han tar upp vilka följder närmandet mellan reklambranschen, symboliserad av Madison Avenue och film- och nöjesbranschen, symboliserad av Hollywood, får.
Product placement may seem like an effective marketing tool, but it’s a poor substitute for an idea.
Donaton är kritisk i många stycken. Både mot hur Hollywood styr reklambranschen och flatheten hos Madison Avenue och det dåliga självförtroendet i reklambranschen. (Ad Age)
Jag har skrivit en essä om bloggertrenden. Du hittar den bland mina Papper.
Have you played Chinese Whispers? When person A is passing on a sentence to B who passes it on to C and so on? The outcome is often rather funny, and far away from the original.
Sometimes blogging seem to be the new way of playing Chinese Whispers. The original news can go around on several blogs.
Slutsatserna jag drar är att blogging snarare är en ny sorts “orala” traditionen. Syndikeringens viktigaste del ligger i att det ger många möjligheten att få tillgång till speciella nyheter.
DN:s kulturskribent Peter Borgström är anklagad för att ha plagierat ett antal artiklar från New York Times. Framförallt är det en artikel om hip-hopens förändrade perspektiv där många strofer är väldigt ‘översatta’. Men ingen källa har nämnts i artiklarna och NYT:s ombudsman har försökt att få till rättelser. (Stockholm Spectator)
Det är kasst av DN att de är så självbelåtna att de inte kan bjuda på källhänvisning. Sannolikheten att en stor del av läsarna väljer att läsa originaltexten är minimal.
Men den här historien, oavsett dess sanningshalt, sätter ändå fingret på problemen med texters copyright. Som bloggare använder man väldigt mycket andra personers texter, och många gånger är de hämtade från en annan blog som i sin tur hämtat det från en annan blog. Det blir en ganska lång linje och alla är inte lika noga med att faktiskt ange källan. Bloggarnas funktion liknar mer den tidiga, innan skriftsspråkets genomslag, orala traditionen av historieberättande.
Samtidigt är frågan: kan en nyhetstext vara upphovsrättsskyddad utifrån dess funktion? En nyhetstext har en oerhört kort livscykel. Kulturartiklar lite längre. Annonstexters liv spänner från extremt kort till lång (vem kommer ihåg copyn från gårdagens TV-reklam men vi minns texterna från DDB:s olika annonser för Volkswagen och Avis). Men alla texter ses utifrån upphovsrätt utifrån sitt essentiella värde – det är en text. Och därmed sammanblandas notistexter med romaner.
För copyright gäller att något måste nå en viss konstnärlig höjd, där bland annat existensen av unika kännetecken finns med. Kan en artikel räknas till det? En nyhetsartikel ska bygga på fakta, fakta kan sällan användas på ett så pass unikt sätt att det faktiskt når en konstnärlig höjd. Diskussionen om DN:s re-write/plagiering kan också visa på implikationer att journistik börjar bli journalism, att det blir mer och mer av subjektiva inslag i rapportering och därmed skapas en ‘text’ med högre konstnärlig höjd.
Enligt Media Culpa ska journalisten Peter Borgström i tysthet fått foten.
Could it be that these papers are designed for babes in earphone land?
Richard Goldstein har skrivit en kolumn värd att läsas om det faktum att yngre människor läser färre och färre tidningar. Eller snarare: de läser färre och färre print-editioner av tidningar. (The Village Voice: Generation Nix by Richard Goldstein).
Det borde ha en rejäl impact på annonsörernas mediamixer. Men det har inte.
MTG:s senaste avkomma Metro NYC har valt att differentiera sig på ett lite annorlunda sätt:
“I love a newspaper I can’t steal”
Funderingen från Media Riff är om det verkligen är potentiella snattare som Metro ser som målgrupp? Och vill reklamköpare ses i en tidning som riktar sig mot snattare?
It reminds us of the apocryphal story about the time a new New York Post publisher Rupert Murdoch was trying to drum up business for his tawdry tabloid, when one of New York’s biggest retailers reportedly told him, “But your readers are our shoplifters.”
Konkurrensen hårdnar också: både genom att det även i New York City kommit en Metro-konkurrent: AM New York liksom att NYT och WSJ senare editioner på eftermiddagarna säljs till halva priset. (Real Media Riff)
720 miljoner lägger ATG och Svenska Spel ner i reklam varje år. Det är gigantiska summor som monopolföretagen satsar, skillnaden gentemot det andra kvarvarande monopolet, Systembolaget, är gigantisk. Reklamen är också ‘aggressiv’, då den många gånger inte ens skulle tillåtas i Storbrittanien, där det inte finns någon reglering av själva spelandet. Douglas Roos, Nordenchef på Ladbrokes menar krasst: “Svenska Spels och ATG:s aggressiva marknadsföring är beviset på att monopolet främst handlar om att dra in pengar till Bosse Ringholm.”
I samband med att flera engelska bolag, Ladbrokes och Unibet, försökt att slå sig in på den svenska marknaden men fastnat i marknadsföringsregleringen har dessa valt att försöka få staten att förändra monopolet. En förändring är på gång och dagstidningarna väntar in den innan de släpper in utländska spelbolag på sina annonssidor. (DN)
En av de nya ‘sanningarna’ är att formgivningen mer och mer blir en differentieringsfaktor: en bil är en bil men inte en bil, beroende på om den sticker ut genom en god formgivning. Synintrycken bedöms snabbare än förr, trender förändras snabbare när det gäller vad som är vackert. Ett av de ställen där god ny industridesign kan ses är industrial design courses | designboom.
I en tidigare postning har jag skrivit om hur taxibilar i Stockholm ska användas som marknadsföringsinstrument på ett nytt sätt. Uppenbart är att tiden för skyltar på taken är borta och i USA använder man numera taxibilens däckssidor för reklam. (Adrants).
Att marknadsföra varor via rullande ekipage är knappast något nytt: ett företag använder sig av vespor, bussar är i många storstäder fullmatade med en eller flera kampanjer och lastbilar används som reklampelare.
Det verkar som om inläggsomslagen i plast är tryckta efter någon sorts mall. På affären idag fick jag syn på tidningen Player1: en gamer-tidning vars layout är helt enligt pixel-gaming-trenden. Men eftersom de skickade med ett nyckelband var den inplastad och döm om min förvåning när trycket på plasten hade samma typsnitt och upplägg som vilken damtidning som helst. Det känns Damernas värld lång väg.
Jag blir förbannad på sånt här å formgivarens vägnar. Det dödar hela formen när någon klåfingrig desktoppare inte tänker. Tanken bakom att lägga med en give-away var antagligen att sälja fler tidningar men genom att klanta till det så här försvinner tidningen bland damtidningar och annat.
Ett intressant sätt att sälja rullande utomhusreklam kombinerat med action marketing gör Look Media AB. Genom Eurosize-affischtavlor, upplysta och på ett (snyggt) släp bakom en vespa kan företag kommunicera med kunder.
uppseendeväckande reklamskyltar marknadsför er verksamhet och exponerar era produkter/tjänster direkt till den målgrupp ni önskar..
Genom att förarna också kan stanna och dela ut varuprover, eller på annat sätt låta produkterna skapa “buzz” blir det ett ganska starkt koncept. Coca Cola, Nike och Daily Telegraph har testat Look Media-kampanjen. (Tack till Nord @ adlist)
Vanligtvis är det hardcore-PC-nördar som modifierar sina case. Det finns personer som lägger ner mer pengar på sina case än på själva datorn.
Däremot brukar Macanvändare vara rätt nöjda – Apple har satsat på design och en faktor i valet att köpa en Macintosh är att den faktiskt är snygg.
Men Graham Hicks har vett att endast förbättra en iBook snarare än att förändra.
Kolla in grahamhicks.com och om du vill veta hur man gör går du förslagsvis till Applefritter/TronBook (tips från dabitch @ adlist)