DN:s kulturskribent Peter Borgström är anklagad för att ha plagierat ett antal artiklar från New York Times. Framförallt är det en artikel om hip-hopens förändrade perspektiv där många strofer är väldigt ‘översatta’. Men ingen källa har nämnts i artiklarna och NYT:s ombudsman har försökt att få till rättelser. (Stockholm Spectator)

Det är kasst av DN att de är så självbelåtna att de inte kan bjuda på källhänvisning. Sannolikheten att en stor del av läsarna väljer att läsa originaltexten är minimal.
Men den här historien, oavsett dess sanningshalt, sätter ändå fingret på problemen med texters copyright. Som bloggare använder man väldigt mycket andra personers texter, och många gånger är de hämtade från en annan blog som i sin tur hämtat det från en annan blog. Det blir en ganska lång linje och alla är inte lika noga med att faktiskt ange källan. Bloggarnas funktion liknar mer den tidiga, innan skriftsspråkets genomslag, orala traditionen av historieberättande.

Samtidigt är frågan: kan en nyhetstext vara upphovsrättsskyddad utifrån dess funktion? En nyhetstext har en oerhört kort livscykel. Kulturartiklar lite längre. Annonstexters liv spänner från extremt kort till lång (vem kommer ihåg copyn från gårdagens TV-reklam men vi minns texterna från DDB:s olika annonser för Volkswagen och Avis). Men alla texter ses utifrån upphovsrätt utifrån sitt essentiella värde – det är en text. Och därmed sammanblandas notistexter med romaner.
För copyright gäller att något måste nå en viss konstnärlig höjd, där bland annat existensen av unika kännetecken finns med. Kan en artikel räknas till det? En nyhetsartikel ska bygga på fakta, fakta kan sällan användas på ett så pass unikt sätt att det faktiskt når en konstnärlig höjd. Diskussionen om DN:s re-write/plagiering kan också visa på implikationer att journistik börjar bli journalism, att det blir mer och mer av subjektiva inslag i rapportering och därmed skapas en ‘text’ med högre konstnärlig höjd.

Enligt Media Culpa ska journalisten Peter Borgström i tysthet fått foten.