I branschen diskuteras ofta vad som är ett värde hos en byrå. Vissa menar namnet, andra menar deras kundstock och ytterligare andra ser medarbetarna som det viktigaste kapitalet. lord Fredruk säger på Bold, i en diskussion om TBWA:s problem:

…oavsett vilken riktning chefen kommer ifrån, måste vederbörande förstå vad som är värdet i byrån. Det är inte lokalen. Det är inte de feta kontrakten. Inte leasingbilarna. Eller representationsvillan. Det är och förblir de som jobbar där. Något annat värde finns inte. Kan man inte motivera medarbetarna att göra bra jobb och stanna, då har man misslyckats som chef.

Detta är intressant även i den diskussion som pågått i Resumé om reklambyrån Kings eventuella försäljning. Kings kundstock är diger med bland annat SJ, ICA, Åhléns och Indiska. De har ett starkt namn just nu och det senaste ryktet i raden av rykten är att Grey-nätverket är intresserat av att köpa King för 125 miljoner gör att branschen stannar upp för att titta. Greys svenska VD Magnus Wistam ((OT: Gift med Sofia “Soff-i-propp” Wistam)) förklarar företagets ståndpunkt:

Ja, jag är intresserad av att ta över deras kunder och deras bästa((min fetstil)) medarbetare

Uttalandet är kanske symptomatiskt för den hårdare tid som branschen lever i. Att byråer numera säljs till ett pris knappt tre gånger deras vinst innebär också att det sätts en hårdare press på vilka medarbetare som får vara kvar. (Resumé)

Det är ett problem – det innebär att det framöver inte finns möjligheten för unga medarbetare att utvecklas till riktiga kanoner. Även vår bransch verkar smittats av “25 år, hög utbildning och tio års yrkeserfarenhet”-viruset. Om man läser historien ser man istället många exempel på hur de allra bästa reklamarna börjat från noll men haft möjligheten genom learning-by-doing. Tid och tålamod är kreativitetens viktigaste ingångar men det finns varken eller på många ställen idag.