Category Archives: Advertising

Bäst just nu och en ny blog

Vi börjar med det sista i rubriken. Jag har uppenbarligen missat Reklammusik.se. Utseendemässigt ser den i princip ut som en feber-sajt men har uppenbarligen kopplingar till OmTV och idiot.se. Struntsamma. Om de gör sitt jobb så gillar jag det :)

Så vilka är bäst just nu?

1. Folksam.

Använder klassiska “Cars” med Gary Numan. Inte nog med att det ger oss 35+:are en hård känsla av nostalgi, filmen är byggd på ett jävligt smart sätt. Igenkänning och skruvat på en och samma gång.

2. Sony Ericssons nya walkmanmobil

Skönt användande av en bra låt. Depeche Mode “Enjoy the silence”. Och låter andra göra en cover på den. Det hela skapar en starkare känsla av att alla kan använda telefonen. Och en communitykänsla. Synd att det inte arbetas vidare med att faktiskt skapa en community för musikälskare med Walkmanmobiler…

Det här med research

En bok marknadsförs med klistermärken på frukt. Det ylas om en ny mediekanal:

Jag har aldrig sett att det har gjorts tidigare, vilket är konstigt. Festis skulle kunna lansera en ny smak genom etiketter på den aktuella frukten. Det ska bli intressant att se om någon följer vårt upplägg.

Jahaja. Varför ta reda på fakta? Och varför har bransch och branschmedia så kort minne? Som Åsk påpekar:

Yrkes-SM gjorde klistermärken ppå frukt i Sverige för två år sedan.

http://commercial-archive.com/node/129795

Och det har gjorts på många ställen: på äpplen redan i samband med mognandet eller mer gulligt viralt. Det har gjorts på ägg tidigare också.

Om man fick en spänn varje gång någon menade att man hittat en ny mediekanal skulle man vara rik. De enda som lyckas är de som tänker på ett annat sätt. Typ gerillabyråer.

Update: Adland skriver mer ingående om boken. Det vill säga: det ger mer att skicka pressrellar till bloggar än till traditionella medier.

Update: Åsk letar vidare och hittar Snapples mango-reklamkampanj från 1996.

Årets byrå

Regi/Dagens Industri kör ju också en Årets byrå. Och fru Good är på Oscars och har lovat att hålla mig uppdaterad. För att jag ska knäppa gammelmedia på näsan som inte kör realtid:

Action marketing: Klirr
Event: PS Communication
Varumärkesbyrå: Rewir
Designbyrå: Happy F&B
PR-byrå: Gullers Group
DM-byrå: Trackster
Webb: Deasign
Nätverksbyrå: Scholz & Friends

Årets kreatör: Forsman & Bodenfors
Årets strateg: Rewir

Årets byrå: Åkestam.Holst (tvåa Lundberg & Co, trea Goss)

(postningen uppdateras kontinuerligt under kvällen)

Mycket ska man läsa innan…


…man dör av skratt. Via en Google Adsense-annons i min Gmail kommer jag till den här bilden. Nyfiken som jag är skriver jag in mig och hamnar här (om den inte fungerar valde jag att pdf:a eländet). Förutom att det hela är så in i helskotta amatörmässigt rent formmässigt så är innehållet minst sagt roande. För

By the end of this report you will have enough information to ensure that you are never in that position again. You will either be running great ads that produce great results, or you will be spending your marketing money elsewhere.

Quick fix är bara förnamnet… Och vad är det som man lär sig? Jo, exempelvis att det enda som gäller är direct response-marketing.

There are two types of advertising – direct response advertising and brand advertising.
Understanding the distinction between the two will immediately save you a fortune.
Brand advertising is used by companies like Coca Cola and the large car manufacturers to build and increase awareness of their brand. Unless you have huge amounts of money which you are happy to lose, you should avoid brand advertising at all costs. For a small business it is a complete waste of money.
The only type of advertising you ever want to consider is direct response advertising. The only purpose of direct response advertising is to produce a clear response.

Jag är fascinerad. Killen måste ju vara ett geni – han vänder upp och ner på hela reklamvärlden! Alla teorier är skit. Bara han har sett ljuset. För det som inte är direct response – är skit. Och att mäta är jätteviktigt. Problemet är att det här med mätning är lite luddigt även för denne guru:

You will obviously need some sort of system for asking people who contact you for the first time where they heard about you. If you have a larger business, you may even want to set up a separate phone line with a number that only appears in your ad. If you’re directing people to a website, you may want to set up a special web page that also only appears in your ad. This will ensure that you can clearly identify when people are responding to your advertising.

och självklart förklarar han att

One of the reasons that Radio and TV Advertising can be so high risk, is that it’s very difficult to test it on a small scale. You should never invest in Radio and TV Advertising unless it’s money you can afford to lose.

Så fortsätter det hela och jag har ont i magen. Både av att jag skrattar mig halvt fördärvad men också då jag inser att många säkert går på det, betalar denne Cordell för hans kunnande – och förlorar en massa inkomster på grund av hans fullkomligt huvudlösa idiotier runt reklam. Och sedan blir dessa än mer anti allt vad reklamare heter.

Han hade lovat att på slutet av rapporten skulle man veta precis allt man behövde för att bli jätterik, framgångsrik och säkert snygg också. Det underliga är att den sista delen består av detta:

In the weeks ahead I’ll be sending you Free tips and advice via email that will show you how to achieve this. I hope that this is the beginning of a great, long term relationship where I become the source of leading edge information for you that will make a real difference to your business and your profits.

Och min alldeles starkaste känsla är att det då inte längre är gratis…

Reklam fungerar kanske

Jag läser Borlänge Tidning och deras motorsidor (finns inte på nätet) och Per-Olof Andersson skriver om bilbranschens reklam. Utifrån vad Indikat skriver i sitt nyhetsbrev om varumärket Kia och deras satsning på att hitta en ung position förklarar Andersson förnumstigt att det koreanska märket satsar cirka 15 000 på reklam och såld bil. Och Andersson använder ord som “förmodligen förståndigt” i sin analys om varför Kia valt att göra detta. Däremot förklarar han också att det är “långt ifrån säkert” att Kia lyckats att förändra uppfattningen om varumärket men påpekar att det

är ett långsiktigt arbete som beror på mycket mer än vilken reklam man använder sig av

Avslutningsvis berättar han ändå att Kia har lyckats att fördubbla sin försäljning under föregående år men

Vilken betydelse reklamen hade är nästan omöjligt att säga, men den skadade knappast.

Den dagen jag får läsa en allmänjournalist som faktiskt vågar inse att reklamen har en jävla betydelse för försäljningssiffror och varumärkets image – den dagen kommer jag att öppna en flaska champagne. För Per-Olov Anderssons artikel andas inte bara en oerhört låg insikt om vikten av reklam inom bilindustrin men också en unken reklamsyn som fortfarande verkar vara den drivande bland journalister.

Artikelns avstamp är indirekt ett försök att få konsumenten att tänka “men va fan, istället för de där tusenlapparna de lägger på reklam skulle de väl kunnat att sänka priset!” för att sedan försöka att berätta om Kias positioneringsförändring utan att göra det hela för positivt för reklambranschen. Det sista citatet är onekligen intressant i sin fullkomliga logiska kullerbytta.

Det intressanta är att det aldrig är någon som faktiskt problematiserar reklamkritiken. Den första delen: att sänka priset motsvarande den kostnad som reklamen kostar. Hur ska då konsumenten veta att man sänkt priset på bilen? För om det ska komma fram till konsumentens medvetande måste man informera – och det gör man med reklam. Vidare: den utveckling som sker inom bilindustrin när det gäller klimatvänliga(re) bilar skulle aldrig fungera om inte reklamen fanns. Ingen konsument skulle veta att bilarna fanns. Utan reklam kan inte konsumenten heller veta vilka bilar som de ska jämföra vid ett köp. Reklamen skapar också påminnelsen om att “det kanske är dags att byta bil”. Och följer man försäljningen så inser man lätt att reklam faktiskt fungerar när det gäller bilindustrin.

Trots det vill Per-Olof Andersson få det till att reklam bara är en liten (onödig?) del av vad som gör att försäljningssiffror går upp. Han verkar också tycka att positionering i konsumentens medvetande byggs genom andra delar. Frågan är vilka.

Det är lite skrämmande att vi i ett kommersiellt samhälle, där bilindustrin många gånger kan ses som en av de största spelarna när det gäller att använda sig av emotionell reklam, hitta klara målgruppspositioner och gör reklam som både är kvantitativ men då och då rätt unik, har journalister som så inbilskt måste driva en gammal vänstertes om hur onödig all reklam är.

Mitt tips till Per-Olof är att närstudera Bubblan. Där inser man lätt att reklam fungerar. När DDB tog sig an den tyska lilla bilen och valde att ge sig fan på att få in den på den amerikanska marknaden – där den var så fel gentemot gängse syn på vad en riktig bil var, så förändrades också hela reklamvärlden. Den kreativa revolutionen handlade mycket om de taglines som skapade en överraskande försäljningsframgång för VW Bubblan: “think small”, “it’s ugly but it gets you there” och “lemon” ((I slangmeningen “måndagsexemplar”)). Det tillsammans med ett nytt grafiskt uttryck av Krohne och en insikt om att målgruppen nu var mogen för att skaffa sig en andrabil gjorde att det är klassiska annonser som branschen fortfarande fascineras över.

Det är klart reklam fungerar. Inte all reklam, exempelvis känns F&B:s senaste kampanj för Volvo väldigt märklig. Men Volvo hade inte haft sin säkerhet som värde om inte reklamen skapat den bilden i huvudet på folk. SAAB hade inte varit en “designad” bil utan reklamen. Varken BMW eller någon av de andra tyska premiumbilarna hade ens funnits om man inte valt starka reklambudskap runt dem. Det japanska undret inom bilindustrin byggde på att använda sig av smarta men målgruppsanpassade kampanjer.

Touch down

Snart kommer reklamvärldens största tillfälle upp: SuperBowl i USA. Omsättningen är gigantisk. Och Adland, som förutom en massa andra filmer, också har en i det närmaste fullständig listning och samling av alla reklamfilmer under tidigare SuperBowl, har en spolier om vilka filmer som kommer att visas under matchen. Vem vinner? Vad gäller det sportsliga så är jag ointresserad men jag är onekligen intresserad av vad GoDaddy tänker göra i år…

Hur sexigt är svett, bacon och Scan egentligen?

Scans reklam för “lätta” produkter bygger på en bra idé: att låta frisk och sund livstil kopplas ihop med köttbullar och bacon. Men exekveringen? “Hej, har du något som passar min sunda livsstil” sägs med ett flirtigt tonfall från en kvinna som är svettig och uppenbart ska tänkas som ett motionsfreak. Visserligen har Hot Shots skapat en bild av bacon som något sexigt men ändå.

Det är inte SLU(t) än

(jodå: rubben är till för att reta vissa kommentatorer. Även om det här är Researcher så är jag också deep.ed…)

Leon har hittat grunddokumentet runt SLU:s kampanj “Koldioxidens Vänner”. Och jag står fortfarande fast vid min initiala åsikt: målet är gott men exekveringen är illa tänkt. Nina, som har en av de briljantaste hjärnor jag vet, har funderat:

Har man ett kännedomsproblem? Ett attitydproblem? Ett beteendeproblem? SLU-lösningen är väl anpassad för situationen “alla vet vilka vi är men vi har blivit daterade och ingen bryr sig om oss längre”. Då kan man vrida och vända och skaka om och bygga lager och övverraska. Exempel på det som verkar ha funkat är Show me your Sloggi och Whopper Freakout.
Men SLU som miljöuniversitet är inte Sloggi eller Whopper eller ens Pommac. Och då blir det här väldigt luddigt. Vem protesterar mot vad, liksom?

Jag tror helt enkelt att SLU missat en bit i sin analys: de är inte kända som miljöuniversitet – alltså borde de jobbat med den imagedelen istället för att försöka plussa på vad man tror att man redan är. Helt enkelt skapar man både faran för att göra kontraproduktiv reklam men också att man försöker att höja sig över mängden: problemet är att mängden inte har någon aning om vem det är som höjer sig över den – och det hela blir i bästa fall förvirrat i värsta fall bakslag både för SLU och för miljön eftersom då SLU:s kärnvärden inte är allmänt kända så blir uttalanden som de från Koldioxidens Vänner just de fakta som SLU menar måste finnas.

(Tidigare postning: What a SLU(t))

Ett subjektivt förbud mot reklam

Regeringen lurar på ett förslag om ett förbud mot “sexistisk” reklam (könsdiskriminerande är ordet för dagen). Det hela innebär en rätt stor sak, förutom att det visar att politiker inte förstår sig på hur marknadsföring faktiskt fungerar: det som anses vara fel eller oetiskt skjuter sig själv i foten genom att helt enkelt få liten effekt. Men konsekvenserna av ett förbud är grava:

  1. Det handlar om ett brott mot den kommersiella yttrandefriheten. Redan idag har staten valt att omskära denna yttrandefriheten när det gäller reklam riktad mot barn, när det gäller reklam för tobak och alkohol. Nu väljer man också att föreslå ett förbud mot “sexistisk” reklam: ett förbud som kommer vara oerhört svårhanterat eftersom “sexism” är ett subjektivt värde. Förbudet innebär helt enkelt att staten väljer att vara smakdomare och sätta upp ett antal moraliska regler utifrån oklara och garanterat oprecisa definitioner. Det är den allvarligaste konsekvensen och fortsätter den tidigare gången mot en mer statlig kontroll av människor tankar.
  2. Det innebär att man väljer att helt frångå den kunskap som finns om marknadsföringsteori. Ett varumärke som väljer att göra reklam som i målgruppens ögon är oetisk får ingen effekt. Liksom att regeringen klart visar att man inte har någon tilltro till reklambranschen – trots motstånd från såväl Reklamförbundet som Sveriges Annonsörer.

Update: Andra har skrivit om det. Jonas på Promemorian påpekar att det är ett utredningsförslag som faktiskt förra regeringen initierade (Martin Jönsson beskriver bakgrunden), och att det handlar om “könsdiskriminerande reklam”. Men menar också han att det är en inskränkning av yttrandefriheten:

Själv blir jag ganska ofta irriterad på korkad reklam. Ibland är den sexistisk och förnedrande, som när män framställs som korkade och oförmögna att klara de mest basala hushållssysslor eller när kvinnor reduceras till halvnakna våp. Ibland är den ”bara” allmänt fördummande. Men detta är mina subjektiva uppfattningar som inte bör upphöjas till allmän lag. När det gäller avarter av reklam tycks dock vanliga reservationer mot inskränkningar i yttrandefriheten vara som bortblåsta.

Andra politiker har samma åsikter. Lite förvånande är att Birgitta Olsson, som annars har en mycket hård inställning till sexism, uttrycker sig på följande klockrena sätt:

Sexistisk reklam är korkad, inte kriminell. Jag tror mer på kaxig konsumentmakt och tuff självsanering från näringslivet än stelbent lagstiftning.

Även moderaternas Anna König Jerlmyr går hårt åt det hela:

Släng utredningen( som beställdes av Jens Orback) i papperskorgen och se till att den inte kommer tillbaka. Visst anser jag att man bör kritisera stereoptypa könsbilder, som den nakna kvinnan framför motorhuven, men det innebär inte att vi ska förbjuda människor att yttra sina åsikter. Yttrandefrihet och tryckfrihet är själva grundvalarna för vår demokrati och dem ska vi stå upp för och försvara.

Till alla de som anser att förslaget är bra:

  • Vem ska bestämma vad som är sexistisk reklam?
  • Hur ser en marknad ut som inte får göra reklam?
  • Hur har ni tänkt att en ekonomi ska fungera utan att det finns konkurrens och därmed ett incitament för reklam?

Update: Det är inte speciellt förvånande att den självutnämnde “Reklamombudsmannen”, vars bloggande konstant är inriktat på att så mycket som möjligt reglera och slå undan fötterna på reklam rent generellt, applåderar förslaget.

I Dagens Media utvecklar Birgitta Ohlsson sig däremot lite:

Som liberal feminist tror jag att kampen mot unkna könsroller ska föras genom debatt och med stöd från näringslivet och reklambranschen, inte genom lagstiftning

Hon tror istället på att ge ERK mer plats och även förslaget om en branschen egen (en riktig alltså) reklamombudsman.

Andra bloggar om: , , , , , ,

What a SLU(t)

Alltså. Jag har tänkt att skriva om SLU:s kampanj “Klimatets vänner” men Brit har gjort det så bra här och här. Själva kampanjen finns numera också på YouTube – något som en “Joel Dahlquist” påpekat för ett antal bloggare. Till mig skrev han insmickrande att

Och tack för en sansad och nyanserad blogg, du har en röst som känns lugn och trygg i den lätt skrikiga bloggosfären. Jag undrar vad du tycker om SLU:s kampanj Koldioxidens Vänner som det snackades en del om förra veckan och som hade plattform på youtube (youtube.com/koldioxidensvänner). Nu har själva kampanjsajten kommit upp och många är mycket kritiska till att ett statligt universitet marknadsför sig på det här sättet. Vad tycker du?

Vad jag tycker? Att den är dålig. Den bygger på “double jeopardy”: att säga något som man egentligen inte menar utan att man vill visa på motståndarnas dåliga argumentering genom att använda desamma. Funkar i vissa fall men i det här fallet så är det helt enkelt ett riktigt dumt val:

  1. Klimatfrågan är viktig för många. Men den innebär också att många människor inser att de måste ge upp saker som är viktiga för dem. Det är något som människor ogärna gör – det är mot den mänskliga naturen: har vi fått ett behov tillfredsställt är det mycket svårt att motivera sig för att gå tillbaka. Att då utmana detta genom att “ge” människor argument för att låta bli att förändra sitt liv och ge upp exempelvis bilkörning etc. är dumt och kontraproduktivt. ((Märkligt är att Johan på Stimulansbloggen anser att kampanjen grönmålar SLU, då han ska vara adjunkt och doktorand inom marknadsföring.))
  2. Universitet ska göra reklam, och vara opinionsdrivande. Men de måste vara jävligt noga – och se till att använda sig av sin kunskap och sitt vetenskapliga kunnande – inte använda någon annans dåliga argument för att marknadsföra sig själva. Den här kampanjen har bara gett de som anser att statliga organisationer inte ska få göra reklam eller vara opinionsbildande (ex.vis den rätt oheliga alliansen av Timbro och vänsterpartister).

Att Joels försök till att sprida viralen är genomskinligt: han har helt enkelt inte (heller) gjort en vettig målgruppsanalys. Att skicka ut, visserligen semipersonligt hållet men knappast övertygande, ett sånt brev till mig innebär att man inte läst det här, eller brytt sig om att kolla av vilka som Brit skrivit om och följa tråden. Till Stimulansbloggen har han skrivit

“Jag är indragen på den här kampanjen för att jag är intresserad av dessa frågor och jag antar att man skulle kunna säga att jag sköter “PR-delen” av den.”

vilket ställer frågan om Raisanen Creative gör det ideellt? Eftersom det annars klart strider mot WOMMA:s etiska regelverk (så gör även mailet till mig).

Ethical word of mouth marketers always strive for transparency and honesty in all communications with consumers, with advocates, and with those people who advocates speak to on behalf of a product.

För dels skickar han det från sin jobbadress och dels berättar han inte rakt av att han fått en betald uppgift att delge oss bloggare det hela.

Visst – han får folk att skriva om det men knappast det positiva genomslag som det var tänkt. Och att riskera WoM-marketing genom att inte göra rätt, och följa bra regler som är uppsatta gör mig irriterad.

Joel själv då? Enligt mailadressen jobbar han på en byrå Raisanen Creative med adress i New York. Så mycket mer finns inte om byrån att hämta mer än att de jobbar med digitala strategier och däribland med webbyrån Noisy Cricket.

Konsumenten är kunden

Jag hittar en artikel som handlar om Jeff Bezos och Amazons hans nästintill sjukliga intresse för konsumentens upplevelse av företaget, där han faktiskt lever det han säger:

“They care about having the lowest prices, having vast selection, so they have choice, and getting the products to customers fast,” he said. “And the reason I’m so obsessed with these drivers of the customer experience is that I believe that the success we have had over the past 12 years has been driven exclusively by that customer experience. We are not great advertisers. So we start with customers, figure out what they want, and figure out how to get it to them.”

Exemplen på Amazons nästintill dogmatiska kundvänlighet är många. Och det som är mest skrämmande är kanske hur Joe Nocera i artikeln från NYT visar hur aktieägare är kortsiktiga när det gäller att ge Bezos cred för den dyra men ack så varumärkesbyggande kundservicen.

Jag börjar rota igenom saker som blivit liggande just om konsumenten i fokus och hittar en mängd “gamla” artiklar i ämnet – exempelvis finns det en take på det hela utifrån reklam och marknadsföringsbranschen: Yankovitch studier visar att även reklambranschen måste inse att kundens kund är den som är viktig: att det inte handlar om att “do the barking” utan att lika väl förklara för kunden att dennes kund inte är intresserad av en sån kampanj som kunden tänkt sig:

Improvements in marketing practices are far more important to consumers than the greater dissemination of new media,” Smith said. “To be clear, technology experiences – not media experiences – are now shaping what consumers want, but not because consumers need to be ‘wowed’ by technology. Consumers expect marketers to use technology to improve how they appeal to them.

Det här är den fara som jag tidigare flaggat för när det gäller user-generated media: att det inte handlar om mottagaren utan om att tekniken finns. Mycket av de kampanjer som skapades under 2006 och till viss del 2007 byggde på en sorts fascination över tekniken, och ofta rätt rejäla fördomar om “vad konsumenterna gillar”. Är det relevant? Om det är något vi inte lärt oss ännu är det kanske just det: för breda målgrupper, för mycket “jag vill nå alla” från kunderna. Telemarketing är mer eller mindre heldött och passar vi oss inte så gör vi samma sak med direktmarknadsföringen – och i slutänden misslyckas vi med att på rätt sätt hantera konsumenterna vi möter i de sociala nätverken.

In the definition of the consumer, spam is irrelevant messaging. If information is not relevant to the audience, they’ll opt out, not open messages, or they won’t click.

Medan börsspelare, företagare och en del marknadsförare fortfarande verkar tro att det handlar om att sälja produkten på snabbaste, enklaste och med så liten interaktion med konsumenterna som möjligt så kan man önska att fler och fler inom marknadsföringen inser det som Nike insett: det handlar inte om skorna.

Det som slår mig är dels att artiklarna känns så självklara – och att det inte känns som om branschen lärt sig något ändå.

Seth Godin är (som vanligt) stenhård i både att fokusera och leverera en kritik som nålar fast problemet:

Most successful organizations are driven by something. Figuring that out isn’t always easy, and is often misunderstood:
MARKET DRIVEN: Lots of people claim this one, but few achieve it. Creating what the market wants. […]
MARKETING DRIVEN: Much more common. This involves creating what the marketing department wants.

Update: Läs den sedelärande berättelsen från en ICA-butik ute i havsbandet (nästan) och hur en anställd uppenbarligen lärt sig något av Bezos.

Prata med alla eller med ingen

Jag håller på att läsa Most Contagius-rapporten, det diskuteras om vad som blir The Big Thing och jag skrev min Next Please-postning. Så kom jag att fundera över de olika delarna som är min internetpersona. Vad som skiljer dem åt och man skulle lite krasst (och jävligt generaliserande) kunna säga att

  • På Facebook finns alla – men man pratar inte med någon (generellt sett alltså: den interna mailen används ju rätt flitigt)
  • På Jaiku finns ganska få men man pratar med alla – även med dem som inte är i ens kontaktlista.

Det kanske är det här som är en viktig sak att ta med in i diskursen om sociala medier som marknadskanal: att Facebook faktiskt inte är fullt ut den WoM-möjlighet som många försöker att få det till. Eftersom samtalet inte är så speciellt intensivt: det liksom drunknar i alla applikationer man ska försöka pyssla med. Medan Jaiku (och Twitter även om dess funktionalitet är lägre enligt mig) är mindre fullt av störande delar och därmed verkligen blir ett samtal – och därmed skapar incitament för relationsmarknadsföring.

Lite skåpsrensning

Det var ett tag sedan men det känns som om jag behöver rensa ut lite gamla länkar som ligger och skräpar men som är alltför bra för att låta bli att delge er (och därigenom också läsa igenom själv).

  1. Hasse Brindfors filosofierar över bärkassens reklameffekt och menar att den har stora möjligheter, med ett högt värde som branding-kanal. Men exemplen känns lite tunna.
  2. Nina har skrivit en mycket bra text om varumärken och marknadsföring där hon utgår från att vi väljer våra varumärken på samma sätt som vi väljer våra vänner: det är under förutsättningen att varumärken och mottagaren faktiskt är en relation på samma sätt som en mellanmänsklig relation. Om dessa förutsättningar gäller så menar Nina att mycket av marknadsföringen har missat hur vi faktiskt väljer våra vänner: väljer vi dem som är mest högröstade, snyggast och anser sig själva nog? Eller handlar det snarare om att skapa en inbjudan? Ninas slutsats är intressant utifrån detta:

    Jag tror att ett sånt här synsätt skulle göra det lättare att träffa rätt med sin reklam. Bra reklam funkar redan så här, så i vissa fall skulle det inte bli någon skillnad. Men mycket reklam har ändå mer karaktären av torgmöte än kafferep. Så mitt förslag är att man tar sin briefmall och byter ut “Vad är reklamens budskap?” till “Vad ska vi bjuda in till?” och testar vad som händer. För allvarligt talat känns “budskap” betydligt mer politiskt parti än bästa kompis. Och inte så många gillar politiker mer än sina närmsta vänner.

    Jag brukar jämföra varumärken med att flirta och träffa sin älskade – och min slutsats blir ungefär densamma: men med ett ytterligare perspektiv – attraktionen.
    Samtidigt måste man onekligen inse att även detta inte är enkelt. I en bloggpost diskuterar Berglund sin känsla av att bli manipulerad.

  3. Jerry Silfwer aka Dr Spinn försöker definiera vad PR är. Knappast det enklaste att ge sig på men han lyckas rätt bra ändå.

    Ordet public i public relations torde snarast översättas till publiker. En publik är PR-världens motsvarighet till reklamvärldens målgrupp. Målgrupper delas traditionellt in efter demografiska variabler (ålder, kön, geografisk position, socioekonomisk status etc.) medan publiker indelas efter deras sätt att kommunicera/agera (aktivitetsgrad, kanalval, mediekonsumtion etc.).
    PR blir därför snarast relationer till publiker!

    Diskussionen efter postningen fördjupar också det hela.

  4. Alla kanske inte kommer ihåg årets märkligaste stunt: Medisondatorerna. En lätt manierad direktör förklarade att de skulle sälja datorer för en tusenlapp och fick oerhört mycket media. Det hela byggdes vidare med uttalanden om politisk karriär. Aleborg Solutions marknadschef Sulo fick oväntat en T-shirt (tipstack Alter Ego) från företaget Geektown efter att påpekat att hans pengar för datorn nog var borta. Vad stod det på den? “Jag beställde en laptop av Medison och allt jag fick var den här t-shirten” såklart.
  5. I samband med att fler och fler arbetsgivare använder såväl Google som sociala medier för att kolla upp sina potentiella anställda så ser entreprenörer möjligheten att erbjuda tjänster som på olika sätt kan rensa eller förändra eventuella ofördelaktiga omnämnanden om personen. Ett exempel är Reputation Defender.
  6. Jay Deragon skriver om Creative Strategy Advantage. En rejäl kaka att bita i.

Årslistorna

Jag brukar försöka att samla såväl årslistor såväl som prognoser inför året som kommer. Här kommer årslistorna – och den kommer att uppdateras efterhand:

  • Marketing News: 2007: A year to remember – Marketing Week (hattip Brandon Barr)
  • Via Elias hittar jag Most Contagious
  • Wired har listat The 10 Best Gadget Ads of 2007
  • Torstensson har samlat sitt år
  • JMW har utnämnt sin flipplista till Det Präktiga Året; där klimathot, tågcharter och sociala medier ses som viktiga delar. Och deras floppar går i samma stil: Präktigheten. Men jag tycker nog att flopparna är lite lättköpta.
  • Logolounge har kollat på årets trender (hattip Clay) inom logotyper och gör några övergripande insikter:

    many more 3-D logos that are designed to be in motion, never still or flat. These designs have completely shaken the earthly bonds of CMYK and exist only in ethereal RGB: The old logo design rules just don’t apply to them.
    […]for many trends there is now a countertrend – and this is not only the case for logo design. The public and its likes and dislikes have become fragmented across the spectrum. […]logo design has become a public sport. As the public controls their own media […]people are no longer satisfied to simply consume what is placed before them: They have opinions they want to share.

  • Mailinglistvännen Steve har samlat ihop en kreativitetsgeneralists lista över 2007.
  • Resumé har sammanställt en årlig lista som andas mer av deras egen rädsla för det nya medielandskapet än någon sorts objektiv koll.
  • Bisonblog har gått igenom sitt år och det är kanske den bästa genomgången av 2007 ur ett svenskt nya media-perspektiv hittills.
  • Martin Jönsson har gjort ett gediget jobb även om det är en smula ostrukturerat: del 1: de breda sakerna, del 2: resten av breddspektrat, del 3: slutet av trenderna för 2007 och del 4: småplocket
  • JibJab har gjort är en roande liten film
  • Och så klart: det vi väntat på – The Adland Roundup. Först själva genomgången. Och sen The Adverts – part 1. Resten kommer.
  • Resumé gör en re-write på Campaigns årssämsta lista
  • Fast Company har listat såväl årets innovatörer som årets biz-böcker och mycket mer.

Whopper marknadsförs genom att försvinna

Det har varit många diskussioner på mailinglistor om Burger Kings nya stora kampanj Whopper Freak Out där Crispin, Porter & Bogusky kör en serie filmer där riktiga kunder vägras att få sin Whopper. En intressant artikel finns Creativity Online där filmernas regissör Henry-Alex Rubin intervjuas om själva inspelningen. En intressant passus är hans insikt om hur mycket BK tror på byråns idé:

I was impressed that BK went for it. They were really good sports. That’s what shocked me the most about working with Crispin—it was amazing how much trust there was from the client.

Deal with it or die

Jag har fått en förfrågan om att prata lite om att skruva om reklambyrå till mer web 2.0. Själv ser jag det inte ens som ett val – snarare handlar det om att byråer måste skruva om sig från analogt till digitalt. Det är egentligen inte svårare än så. Den gamla formen kommer aldrig att försvinna – men däremot blir den underordnat ett annorlunda kommunikationsperspektiv.

PR-byråerna har under senaste åren försökt att sätta sig i ett vinnarhål gentemot reklambranschen – och i en sak har de rätt: kommunikation idag handlar mycket mer om vad som sägs till vem än om själva formatet. Det som dock de har fel i är att det hela skulle innebära att reklambyråerna är förlorare.

Det som snarare håller på att hända är att vi mer och mer smälter samman de olika delarna, på grund av att det krävs ett helikopterperspektiv på hela den marknadskommunikativa spelplanen. För att prata i militära termer så krävs att man skapar en sorts “klusterbomber” av information som är målsökande på ett helt nytt sätt. Ju mer jag pratar med företagare och berättar hur vi ser på marknadskommunikationen desto mer övertygad blir jag om att jag har rätt.

Sociala medierna är en del av spelplanen, och att lära sig att använda sig av dem är nödvändigt: det är de närmaste åren företagskritiskt att hantera dessa och kunna skapa effektiv kommunikation till rätt målgrupper. Men det som jag kan vända mig mot är den dikotomi som lätt skapas: när nu internet finns så måste (enligt enkel antingen-eller logik) något annat (säg TV-reklam) försvinna. Lika dumt som att säga att sociala medier är en övergående trend är att säga att printreklam kommer att försvinna. Snarare bör man se att man fått fler verktyg, fler vapenslag att använda för att kunna skapa närvaro och relation med målgruppen.

Så jag vet inte om jag faktiskt har något att säga om att vrida en byrå till mer web 2.0. För i mina ögon handlar det snarare om att se till att byrån är rätt i tiden, kan erbjuda kunderna det som kunderna behöver och i slutänden skapa bra reklam; kreativ och effektiv men idag på flera arenor, med ett antal fler kopplingar mellan formaten.

Det som dock är min inställning är att den byrå som tycker det verkar jobbigt – den ska nog göra något annat än reklam.