…det är därför programmet har så många tittare.
I samband med att flicka.org har kommit igång, en statlig kampanj för att göra framförallt flickor medvetna om reklamens och medias påverkan på deras självbild.
Varför gör vi det här? Mediavärlden blir alltmer sexualiserad och utseendefixerad. […] Den här utvecklingen är ALLAS ansvar. Och det är just det som är problemet. Det leder uppenbarligen till att det blir INGENS ansvar. […] Vi inser att den här kampanjen kommer att göra vissa av de utpekade företagen upprörda. Men det är också meningen. Utan upprördhet – inget uppvaknande och inga framsteg.[…]”
Flicka.org är en del av Socialdepartementets Flicka-kampanj och finansieras därmed av skattepengar. På sajten finns både reklamfilmerna som sänds i TV och andra “fakta” som är grunden för kampanjen.
Det är Forsman & Bodenfors som gjort kampanjen, pro bono och detsamma är mediaplaceringen. Det är många media- och företagsprofiler som får se sina namn och sina telefonnummer i offentligheten. Ingen av personerna är tillfrågade, och Charlotta Gustafsson, chefredaktör för Veckorevyn, har suttit i Flicka-kampanjens advisory board men får sina fiskar varma genom att man ska fråga henne varför man gör en plastik-guide i tidningen. (Resumé).
Men kampanjen stöter på patrull när alla tre kanaler som sänder reklam över Sverige kickar ut kampanjen med åsikten att det handlar om åsiktsreklam. TV3 och MTV menar att de inte vill ge en kampanj, som kritiserar och hänger ut deras egna chefer (i TV3s fall) eller individer, gratisutrymme. Flicka-kampanjens ansvariga har visat en väldig förvirring när det gäller var reklamen faktiskt kommer att gå. Ansvarig för mediakontakterna säger en sak som motsäger det som projektledaren sagt. (Dagens Media)
Diskussionen tog självklart fart: Sara Damber, projektledare för Flicka-kampanjen klargör i ett inlägg på Resumés diskussionsforum:
“Klargörande kring Aftonbladet och Veckorevyns deltagande i FLICKA-projektet. Veckorevyn och Aftonbladet har givetvis INTE deltagit i utformandet av FLICKAs annonskampanj. De fanns båda med i ett advisory board som vi använde för att få information om hur media tänker i början av FLICKA-projektet. De här däremot inte haft någonting att säga till om vad gäller utformandet av projektet eller kampanjen som går nu.”
Även Charlotta Gustafsson ger sig in i leken:
“Sara Damber säger att man “inte svär sig fri från något ansvar” bara för att man är med i deras advisory board, som jag är. Sant. Då har säkert Sara Damber och soc.dep. inget emot att jag snart kommer berätta min version av hur det här svammelprojektet har gått till och hur mycket pengar skattebetalarna kastat i sjön, i stället för att diskutera relevanta frågor som jag ville ta upp, som varför man tillåter MTV att visa alkoholreklam eller varför modeföretag skickar ut provplagg i enbart skitsmå storlekar till tidn. m lång pressläggn. vilket gör det omöjligt att plåta på normalstora kvinnor. Och ja, det stämmer att Vecko-Revyn aldrig haft någon plastikguide. Däremot gjorde vi en specialtidning som såldes i somras som handlade om Kropp & vikt där vi hade en plastikguide och där vi beskrev riskerna med plastik. För övrigt är 67% av VR:s läsare över 20 år enl. Orvesto, detta känner självklart Sara Damber & co till, men då hade ju inte reklamen varit lika kul, eller hur?”
(Resume – Artikelkommentarer, tipstack till dab).
Även på Bold har diskussionen förts om kampanjen. Det finns likheter mellan diskussionen om sexualiseringen i reklam och den debatt som förts internationellt om snabbmaten. John Hegarty menar i en krönika hos Mediaguardian att det borde vara vettigare att ifrågasätta reklamköparna än att ständigt ge sig på reklambranschen. Hegarty menar att reklambranschen är en del av lösningen men knappast Lösningen:
“Blaming advertising is a bit like blaming the waiter in a restaurant for your own gluttony. Having said all that, advertising can’t just say “not our fault”. We have to be seen as part of the solution.”
Han ser ett sätt att hantera det för reklambranschen: att faktiskt göra bättre reklam:
“In fact, we have to develop a different model for our communication platforms. And that is the Win-Win communication platform. How often do we entertain the idea that the consumer of our message has a part to play in its success, and their reward for doing so is something of value and worth? Talk to most marketers about this and they shrink back from the proposition, saying it will probably compromise the effectiveness of the ad. The agency then backs off and the usual clichéd crap is turned out. I always find it amazing that somehow producing something people will like will be less effective than something they don’t. Interesting concept that. Imagine a manufacturer doing that. “I’d like to expand my market share, so I’ll make my product worse”!!!! Isn’t this why M&S is in such a sorry state?”
(MediaGuardian.co.uk via Adland)
Flicka verkar vara en kampanj som är typiskt statlig. Ingen ordning och inga pengar. Jag tycker att TV-bolagen faktiskt har rätt: det är åsiktsreklam och vad är det som säger att de
ska ta in det.
Sen undrar jag vad som ger Flicka-kampanjen rätt att bryta mot PUL när andra inte får det? Ingen av personerna som figurerar både med namn och telefonnummer är tillfrågade. Oavsett om de är offentliga personer så är frågan om man får göra detta. Det skulle innebära att moderaterna skulle kunna använda Göran Perssons namn och adress eller sätta ut hans mobilnummer.
Sen finns det inget som säger att de som blir utpekade faktiskt inte borde clean up their act och Charlotta Gustafssons inlägg i debatten visar på en usel insikt både när det gäller mediadebatt och själva sakfrågan.
Argumenten suger en smula. Det som kampanjen gör är inte att inrikta sig på kvinnosyn, på hur kvinnor och flickor behandlas i arbetsliv och skola utan enbart på mediabilden. Det är (än en gång) en ytlig plan för att förändra ett problem som är större. Jag håller med Hegarty, och det är ändå så: reklambranschen gör reklam för en produkt – det är inte vår mission att förändra världen. Varför inte? Tja, det är rätt korkat att tro att människor inom reklambranschen skulle vara speciellt utvalda eller situerade för att kunna skapa en etiskt god värld och världen vill inte förändra sig.
Det sista bevisar Flicka-kampanjen själva genom att bara försöka påverka konsekvensen av själva grundfelet istället för att ifrågasätta själva grundfelet. De försöker laga det som behöver byggas om.
Argumentet att eftersom något är allas ansvar så tar ingen ansvar må vara rätt – men att då välja ut vilka som ska ta ansvar (och då självklart inte staten) är både smått galet och oerhört ologiskt.
Om jag hade fått uppgiften att göra ett koncept för kampanjen hade jag hellre försökt att inrikta mig på att få tittaren att reagera på sitt eget handlande: “H&M köper in BH-ar till åttaåringar. Nån köper dem. Är det du?” eller “Ingen tittar på Big Brother. Det är därför de har så höga tittarsiffror.”
Björk visar gamla punkåsikter när hon kritiserar Beyoncés val att göra reklam för diverse produkter.
Det kinesiska stjärnskottet Yao Ming spelar basket i USA, men hans stjärnstatus i sitt hemland ger amerikanska varumärken en rejäl skjuts. Jeffrey Swystun på Interbrand Corp. säger det enkelt: