Debatten runt övervikt bygger på felaktiga grunder

Jonah Bloom är överviktig. Åtminstone enligt en BMI-kalkylator på nätet. Andra idrottsmän har mötts av samma dom: överviktig.

Varningssignalerna för övervikt och den efterföljande debatten runt snabbmatskedjornas ansvar och reklamens ansvar är inte nödvändigtvis byggda på solida vetenskapliga argument.

Bland annat för Bloom fram Dr. Jeffrey Friedman, som menar att det bara är de rejält överviktiga som statistiskt blivit tyngre sedan 1991. Debatten har, enligt dr Friedmann, bestått av “rife with misinformation and disinformation”.

Myterna kan vara farliga eftersom de underbygger flera politiska beslut och den statistik som gör gällande att övervikten är det största hälsoproblemet.

Mycket av debatten har helt inriktat sig på själva intaget av mat och inte tagit med andra faktorer i beräkningen, där förändring av livsstil och indikationer på att fetma och socioekonomisk ställning visat sig ha ett starkt samband. Bloom avslutar med en krass reflektion:

“The food giants don’t sell addictive poison, they sell sugary cookies. They also, incidentally, sell a more nutritious range of products than they did 10 years ago – often at stupidly slim margins.”

(Ad Age)

PVR kan kosta branschen £30 miljoner

£30 miljoner per år i förlorade reklamintäkter när PVR slår igenom på bred fron. Det beräknar Starcom Motive i en ny rapport. ITV planerar att lägga in logotyper i samband med att tittarna spolar förbi reklaminslagen. Jim Stengel hos Procter & Gamble är oroad:

“It’s clear we need new channels to reach consumers. Brands that rely too heavily on mainstream media, or that are not exploring new technologies and connection points, will lose touch.”

Diskussionen om nya sätt att nå konsumenter utgår från de nya förutsättningarna, både tekniska och konsumenternas uttalade reklamtrötthet. Simon Andrews på Big Picture:

“Be that [content] ad-funded programmes, mobile applications and content and broadband content that people seek out and spend serious time with. You don’t get the big numbers you do with old-fashioned mass marketing but you replace quantity with quality.” (Brand Republic via Cup of Java)

Kvalitet istället för kvantitet. Många bedömare menar att massmarknadsföringen är död. Och att nya former av marknadsaktiviteter har kommit, som virals, stealth, gerilla, wom, och även en oerhört stark ökning av produktplaceringar och sponsring, är inte så underligt. Problemet är att reklambranschens kunder inte förstår problemet fullt ut och därmed blir det svårare för byråerna att initiera nya marknadsföringsaktiviteter.
Det intressanta är det som Simon Andrews säger: att marknadsföring kommer att lyckas när den är efterfrågad av konsumenterna. Jag tror att behavioral targeting är viktigt – att hitta de konsumenter som är intresserade av produkten just när reklamen når dem. Människans hjärna bygger på ett avancerat filtersystem och det som man medvetet önskar kommer hjärnan också att, omedvetet, leta efter.
Det som branschen måste göra är att utbilda kunderna i omvärldsanalys – vad är det som faktiskt händer i marknadsföringen. Den nya marknadsföringen kommer ha lägre räckviddssiffror men förhoppningsvis högre effekt genom att vara personifierad och bygga på marknadsföring “just-in-time”.

Sanning eller konka i skönhetsreklamen

En amerikansk kvinna, Debra Scheufler, har valt att stämma flera stora skönhetsföretag som marknadsför “anti-aging” som en usp för sina krämer. Hal Hewell, Scheuflers advokat, förklarar stämningens grund:

“Consumers have a right to rely on the claims of reputable companies.”

Estée Lauder och flera andra bolag kommer anklagas för falsk marknadsföring och det är en del av problemet i skönhetsbranschen: tester görs inte för produkternas effektivitet, bara när det gäller säkerhet. Det är en juridisk gråzon. Definitionen av “anti-aging” är svår. Melanie Grossman, dermatolog i NYC, förklarar:

“The real question is, what does anti-aging mean? If a product has a sunscreen in it, it has anti-aging properties. And moisturizers can give the appearance of decreasing wrinkles. Or if you have dead skin that’s exfoliated, the light reflects better and skin looks younger and better.”

(Newsday via Cup of Java)

Det är en intressant stämning. Svårigheten att jobba med marknadsföring inom skönhetsvårdande produktsegment är just frånvaron av klara definitioner av produkternas effekt. Vad finns att jämföra med? Om man tittar på vart flera andra företag väljer att gå så handlar det mer om livsstil och njutning. Det bör vara rätt vettigt när man som marknadsförare inte kan bevisa effekt-uspar.

IKEA är samma sak men ändå inte

IKEA är ett varumärke i Sverige och ett annat i USA. Amerikaner ser IKEA-möbler som indikatorer för att man är sofistikerad utan att spendera mycket pengar. Svensk design är hög kvalitet.

Birgitta Forsberg skriver för San Francisco Chronicle och jämför bilden IKEA säljer i USA med den bild som finns i företagets hemland Sverige. Bland annat låter hon Marie Söderqvist på United Minds/Prime uttala sig:

“In Sweden, you don’t brag about buying things at Ikea. A home only furnished with Ikea products is seen as impersonal, a bit of a bad job.”

Vanligtvis brukar ett företag ha en enhetlig image men i vissa fall kan ett varumärke vara trend i en del av världen medan i hemländerna kan det finnas en lågbudgetkänsla för märket. Steven Addis som jobbar med brandimage-konsultation ger exemplet Ecco, där varumärket inte är det premiummärke i Danmark som det är i övriga världen.

Svenskar i USA är ofta förvånade över att IKEA är så inne. Åsa Williams som bor i Frisco säger:

“Here, everybody shops at Ikea because it’s new and trendy. And they have fun TV commercials.”

IKEA har valt att jobba med bilden av svensk kvalitet. Och “swedish meatballs” serveras självklart på IKEA-varuhusen. (SF Chronicle via mymarkup.net)

Jag tror iofs att svenskar i USA är lite dåligt uppdaterade på hur IKEAs varumärke ompositionerats i svenskarnas uppfattning. Det är inte så många som numera ser ner på IKEA som ett pinsamt lågbudgetval.
En annan förklaring att IKEA i Sverige är något annat än i USA kan vara att vi har god design i Sverige. Och att IKEA använder sig av den sortens design. Amerikanska inhemska möbeldesigners har en helt annan designbakgrund än svenska designers och det innebär att vi kan välja exempelvis Norrgavelmöbler om vi vill ha ännu högre kvalitet.

Folk rasar (som käglor)

Det är ett evinnerligt “rasande” i tidningarna. Dagens Media har åtminstone tre rubriker med att “X rasar mot Y” under förra året. Resumé har ett antal artiklar det senaste året där folk rasar mot lite vad som helst.

Som ni ser väljer jag inte ens att kolla upp Aftonbladet och Expressen eftersom det skulle innebära alltför många träffar på uttrycket.

Det är ett märkligt uttryck. Folk är förbannade och då har media valt att göra om “rasande, raseri” till ett verb. Det är helt enkelt fel. Ändå fortsätter det.

Outsourcing the creatives

Reklamen följer teknikföretagen och har börjat att outsourca. Kreativiteten är billigare i Indien och annorstädes. Caffeinegoddess skriver om det och menar att:

It’s bad enough as it is, we don’t need to be taking jobs away from people in the ad biz in the US. There’s no way this can be good for the economy, no matter how much money it will suppsoedly save companies.

Diskussionen innehåller också frågetecken hur man kan tänka sig att kulturella skillnader som gör reklamen mindre effektiv. (Cup of Java)

Outsourcing handlar ofta om att lägga ut själva produktionen av en vara eller i det här fallet – en idé – på företag som tar mindre betalt för att producera det. Det är väl snarast en självklar fortsättning av Internet-ekonomin.

PR-byråerna plockar in flis

PR-byråerna plockar hem vinsterna – både Westander Publicitet och Diplomat PR visar på rejäla plus-siffror för 2004. Westander ökar sin byråintäkt till 12 miljoner och Diplomat PR till fem miljoner.

Patrick Westander ger övriga i branschen en känga:

“- Det är trevligt att kunna motbevisa bakåtsträvarna i pr-branschföreningen som tror att legoknekteri och hemlighetsmakeri är de medel som krävs för att uppnå lönsamhet.”

(Westander/DM och Diplomat/DM

Fear Factor som nöje

TV-showen Fear Factor blir en nöjespark. Det är NBC Universal Entertainment Group och deras chef Jeff Zucker som berättar om hur de extrema utmaningarna i TV-programmet blir ett underhållningsfält. (New York Times)

Ny trend? Kommer vi se Extreme Makeover-theme park? Eller en Big Brother-park? Verkar i varje fall som att NBC kommer att försöka.

Kalla fötter på Gamla Brogatan

Det sker märkliga saker på Resumé. Båda artiklarna om kidnappningen av SIBA-direktören finns visserligen kvar men finns inte att tillgå via “ettan”. Diskussionerna som innehöll skarp kritik mot tidningen verkar vara försvunna även om det ges ett databas-felmeddelande. Andra diskussioner fungerar fortfarande, men inte de här två.

Har Viggo fått kalla fötter eller börjar det dra ifrån modershuset? (Läs min förra postning här.)