Ann-Kristin Nykvist, Sveriges konsumentminister, menar att något måste göras när det gäller de kostnader som trasiga konsumtionsprodukter emanerar.

Nationalekonomen Fredrik Carlsson vid Göteborgs universitet har räknat ut att trasiga saker eller felaktig information vid inköpstillfället kostar 2800 kronor per konsument och år. Det är mest hemelektronik som skapar problem, framförallt produkter inom kommunikationssegmentet.

Kostnaderna handlar om porto, telefonkostnader till supportavdelningar och företag men också kan det bli fråga om att behöva anlita experthjälp. (DN)

Det här är ett stort problem men i texten hos DN visar sig ett ännu större problem med konsumentministern. Hon säger att man får bättre överblick av problemet om man säger att det kostar tjugo miljarder per år. Gör det?
Jag anar ett gäng ugglor i mossen eller att konsumentministern har ett antal fjärilar i mössan – att tro att ett ogreppbart tal som tjugo miljarder bättre visar problemet pedagogiskt än om man tar ner det på den enskilda konsumentens nivå är mer än lovligt korkat. Eller visar på att fru konsumentminister egentligen inte vill ha en opinionsyttring i frågan.
Själva grundproblemet – att saker inte fungerar eller inte fungerar såsom man fått information om måste också ses utifrån det faktum att fr a kommunikationsteknisk hårdvara handlar om en rätt komplicerad teknik. Inte nödvändigtvis rent hårdvarumässigt men däremot för applikationer och liknande. Framförallt verkar Ann-Kristin Nyqvist glömma att det inom telekom och internetområdet ofta handlar om tre-fyra olika företag som på olika sätt är inblandade i samband med ett köp och i användandet av produkten.
Det dagens företag måste lära sig är att konsumenter inte funderar över graden av komplicerad teknik när de handlar en konsumtionsvara – de köper en liter mjölk eller en mobiltelefon och båda ska fungera. Man gnäller om mjölken är för gammal eller om mobilnätet inte tar emot telefonsignalen.
Ett ytterligare problem är storköpsmodellen som innebär att företaget som säljer dåliga produkter inte är lika sårbart som ett mindre företag. Storföretagens varumärken har ett större skydd mot värdeförsämring genom den stora mängd produkter som de säljer varje dag.
Jag är fundersam över fru konsumentministerns åsikt om att detta skulle vara en viktig välfärdsfråga. Jag tror inte det. Trots allt.

Mer är lovligt snackigt inlägg men jag låter det vara för nu.