Den starka trenden för hemmafixande håller i sig i Sverige men konjunkturen har gjort det mer intressant att slippa göra saker själv i Storbritannien.
Även om både bomarknad och hemmafixarkedjor frodas här, har trenden vänt i Storbritannien. Tre hemmafixarkedjor svajar sedan ett och ett halvt år tillbaka och det rejält. Konsumenterna lägger pengar på annat och stormarknaderna är konkurrenter att räkna med, enligt bolagen.
En ytterligare faktor kan vara att en grundläggande värdering i samhället är expertifiering. Det vill säga en syn på oss själva som experter – och därmed att det finns andra som gör andra saker bättre. Liksom att vi blir mer och mer vana att köpa tjänster – det som förut var otänkbart att betala för är idag självklart.
Tittar man igenom de “heta” entreprenörerna så är det inga nya idéer här utan endast Web2.0:ifiering av saker som funnits en längre tid. Det är lite som att titta på en lista från den förra it-bubblan. Sen känns det som om de glömt bloggnätverken som på något sätt ändå är det nya – och de som visat sig livskraftiga.
Martin Edenström, känd Bold-profil och skapare av What.se har andra åsikter om vilka som är IT-Sveriges viktigaste idéskapare:
Och jag tycker Edenström har hittat mycket mer spännande entreprenörer, där det faktiskt känns som helt nya idéer och nya laterala tankar runt webben och dess användningsområden.
To permit advertising on any part of the BBC’s internet world will lead to a mixed-funding model – which has failed to maintain fair competition between private and public broadcasters in other European countries where this model prevails.
Banverket har lite samma idé när de skapat ett formulär på sin hemsida för att låta allmänheten påpeka problem och felaktigheter i och omkring järnvägsövergångar. (IDG.se)
Googlebesökare världen över håller just nu på och diskuterar varför sökmotorns Alla hjärtans dag-logga saknade ett L. Besökarna är inte nöjda med Googles kryptiska förklaring, och många misstänker att företaget helt enkelt försöker dölja en miss.
The evolution of the internet and its maturity at this point and the great success of social networking sites like MySpace, Craig’s List and Amber Alert, suggests there is an opportunity to do something for emergency response and recovery.
After makeup, for women the phone is a close runner up when it comes to carrying bacteria. Purses come in a tight third, followed by hand lotion bottles, keyboards, desk drawers, and computer mice. For men, the wallet is the clear winner, with Palm Pilots (or other handheld devices) coming in a strong second, and phones, knick knacks, desk drawer handles, desktops, and coffee cups all making strong showings.
In an open letter on the Apple website, Mr Jobs argues that the copy protection software used to protect digital music downloads from piracy has not worked.
Howard Schultz som startat Starbucks brukar säga ”everything matters”. Det kom efter några års harvande fram och tillbaks med deras koncept. Han kom fram till att det är precis lika viktigt med deras marketing som inredningen i deras shoppar som deras rost, som deras produkter, som deras personal. Han kom till slutsatsen – allt är lika viktigt.
Investerare brukar fråga “vad är era framgångsfaktorer. ?”
Jag har ju ändå suttit i några hundra presentationer och vet att frågorna är desamma åtminstone under samma tidsperioder.
Det är bara ett bevis på att man inte fattar någonting.
Jag vill hellre tala om framgångsrecept.
Ett recept är noga utvalda råvaror etc som skall blandas i rätt mängd under rätt förutsättningar få att få fram exakt rätt smak.
Enligt en undersökning från pr-byrån Mahir har bloggarna stor påverkan på inköpen. Hela 60 procent hävadade att de hade köpt något baserat på vad de läst om på bloggen. Undersökningen omfattar 25 av landets största bloggar och totalt 1700 personer har svarat på frågorna. Undersökningen visar också att bloggläsandet leder till att tryckta tidningar får stryka på foten. Var fjärde av de tillfrågade menade att de läser mindre tidningar på grund av att de läser bloggar. Framför allt är det livsstilsmagain och kvällstidningar som tappar läsare.
I går lanserades IQONS, en ny community för modeintresserade. Tillkännagivandet gjordes mitt under London Fashion Week och presenterade dragnamn som Vivienne Westwood och John Galliano. Tanken är att koppla samman oupptäckt talang med modebranschen, precis på samma sätt som MySpace gjort för musiken.
Penthouse is returning to the UK. It’s being published by British lifestyle publisher Trojan in a licensing agreement with its new U.S. owners. The magazine will come out 13 times a year and is aiming for a beginning circulation of 50,000.
För några år sedan reste vi svenskar utomlands på semester några veckor. Och flackade gärna runt. Nu är vi borta i månader, ibland år, och stannar gärna på ett och samma ställe. Förr reste seniorerna till Kanarieöarna och Sydeuropa. Nu reser barnfamiljerna till Thailand. Somliga kallar det ”thaimout”.
Ytterligare en faktor talar för att segmentering på demografi och geografi behöver kompletteras – det alltmer fragmentiserade medielandskapet . Hur gammal du är och om du bor i storstad eller i glesbygd är rimligen ofta mindre avgörande för kanalval än VEM du är.
Totalt fortsätter dock statens ökning av reklamen. 2,2 miljarder kronor satsades på reklam för de statliga bolagen och verken under 2006, skriver SvD. Uppgången är inte lika dramatisk som i fjol då statens reklamkonto växte med 8 procent.
En ny amerikansk undersökning om amerikanernas internetvanor visar på två viktiga saker: nyhetssajterna har inte alls den andel av uppmärksamheten hos surfaren som mer communitybaserade (myspace, msn, facebook) ((Jag tycker personligen att det är vettigare att prata om myspace som community än att den reellt är en ren “användargenererad” sajt.)) respektive e-handelssajter (amazon, ebay) faktiskt har. Enligt Compete.coms blogg ser översta listan ut som följer:
myspace.com 11.9%
yahoo.com 8.5%
msn.com 3.7%
ebay.com 3.7%
google.com 2.1%
aol.com 1.7%
pogo.com 1.6%
facebook.com 0.97%
amazon.com 0.67%
craigslist.com 0.64%
En annan sak som listan visar är också att nyttosajter ligger relativt högt, och företag som amerikanen i gemen har en relation med (bank of america, walmart etc.). Skillnaden med Competes Attention-metrics är att man räknar in tiden som besökaren befinner sig på sidan – något som är en parameter som tidigare inte så många listningar valt att använda sig av.
Although unique visitors and page views are critical pieces of the puzzle that is the web – these metrics often fail to accurately measure engagement on sites using technologies such as online video and AJAX.
Det är märkligt och oroande att svenska företag inte är bättre på att rikta sig mot hbt-kulturen. Begreppet “rosa pengar” har diskuterats länge (jag har tidigare skrivit om det 2003 och 2005). Idag visar det sig att stora företag gör mycket lite för att faktiskt rikta sig mot en väl nischad målgrupp med stor köpkraft, där många kan räknas in som både early adopters och möjliga ambassadörer för varumärken. (E24.se)
Det här är onekligen ett stort problem om Orvesto börjar att slira lite sin kvalitet. Senast är det Plaza som helt enkelt fallit stort på grund av glitch med undersökningen. (Dagens Media)
Kreativitetsexperten Charles Leadbetter går på samma linje som Time och Ad Age – det är konsumenten/individen som är den nya trenden:
Det som endast professionella organisationer tidigare kunde göra, kan nu även amatörer göra. Det ger en enorm potential att skapa värden men det är också farligt för de traditionella företagen.
På samma sätt menar Jens Lanvin påverkas produkter av att individen skapar sin egen livsstil. Transparens och design är nyckelorden:
Det är omoraliskt att vara ful. Det tyder på ett oengagerat förhållande till sig själv. Dålig smak signalerar likgiltighet.
I övrigt berättar inte trendnissarna något nytt: det är samma gamla sociala nätverk, digital teknik, open source och globalisering som gäller. (di.se)
En mediagata som är mindre känd är den i Berlin. Men The Economist kan berätta om gatan som på ena sidan härbärgerar Bild Zeitung och på den andra tidningen TAZ. Checkpoint Rudi.
Enligt KI:s CCI-mätningar så har konsumenternas tilltro till konjunkuren sjunkit i januari. (di.se)
Det kan ju ha att göra med att det just är… januari…
Enligt Resumé ska företaget Rimmel fundera på att byta ut “sitt” ansikte Kate Moss mot en yngre modell. Vilket därmed innebär att företaget går helt på tvärs mot den rådande trenden när det gäller toppmodeller: de blir äldre.
Tradera har gjort en enkät på nästan 600 svenskar som visar att många ser shopping som en fritidssysselsättning. Men var tredje uppger också att shopping kan ge dem ångest, eftersom de funderar om de spenderat för mycket. (DN – läs också artikeln: Köpfest)
Jonas på Planning.se har skrivit ett bra inlägg om konsumentkulturteori ((“Konsumentkulturteori anger ofta viktiga aspekter som identifikation och tillhörighet som skäl till konsumtion.”))och den här nyheten kan verkligen ingå i ett sådant tänkande. Om vi tar det mest uppenbara först: att svenskar uppger att de får “ångest” av att shoppa betyder inte att de faktiskt reellt har det, utan det hela: både den riktiga känslan och att man uppger sig känna vad jag hellre skulle säga är skam än ångest, bygger på den kvarvarande nordisk-protestantiska synen på att inte vara storvulen mot sig själv. Det som många kallar “Luther på axeln”, det ligger i den kollektivistiska tanken runt Folkhemmet och som grundar sig i den sk “Jantelagen”. Helt enkelt – du skola icke förhäva dig. Detta blir intressant utifrån undersökningens andra perspektiv – att många svenskar ser shopping som ett tidsfördriv, som en fritidssysselsättning per se. Dessa bilder disharmonierar, samtidigt som de stämmer mycket väl med vad många av oss analytiker sagt under en längre tid: shopping håller på att bli något mer än att handla saker. Men det tar tid för detta att sippra igenom eftersom vi i den kulturella “folksjälen” fortfarande har många värden som handlar om att inte “slösa” bort varken tid eller pengar. Vad innebär det för oss inom marknadsföring (och inom fr a retailbranschen)? Att vi måste skapa en känsla av trygghet – både i att konsumenten inte utmanas att trigga sin känsla av skam, men också trygghet i att det är ok att bryta mot den värderingen. Som företrädare för en konsumism måste vi också inse att vi kan behöva “lära” konsumenter att konsumtion inte per definition är av ondo – genom att skapa mervärden som gör att konsumenten upplever att handlandet inte är enbart egoistiskt. Sen kan skam också vara en känsla som är spännande för vissa personer – att känna skam för att man satsar på något dyrt till sig själv kan också förhöja känslan av värde i det man gjort. De som berättar om att de köpt något väldigt dyrt fyller gärna på med antingen direkt uttalande om att de skäms lite, eller en förklaring att de minsann inte tänker skämmas – eller så finns skammen outtalat. Dessa brukar också berätta om sitt inköp i en sorts erotiska termer, vilket därmed förklarar såväl skammen men också att shopping utvecklats till en lustfylld upplevelse.
Deloitte menar att TV-kanalernas överlevnad ligger i att lära sig mer om sina tittare – behavioral targetting helt enkelt. För antal “kontakter” blir mindre och mindre intressant för annonsörer – viktigare är att nå “rätt” kontakter. Och det gör man genom att veta vilka som tittar – nästintill ner på individnivå. Det är något som inte MMS-siffror visar. (Dagens Media)
Jag träffar en hel del mediesäljare och det fascinerar mig att de fortfarande idogt använder sig av enbart funktionella siffror: ålder och antal, till viss del geografiska urval och sedan matchas reklamen med väldigt breda tittardemografier för varje program.
Bruce Sterling menar att det hela är något helt annat:
Blogging is not just another channel for corporate marketing types to push their messages to markets, eyballs, or audiences. Social media is based on the dynamic of a many-to-many dialogue between people. Yes, people: that’s the word that should have been used. Not audience. If you’d like to make a distinction between a company and those outside the company, just remember: they are not an audience for your messages, any more than you are an audience for theirs.
Bloggande handlar om relationsmarknadsföring. Idag är bloggarna än mer användbara för att kommunicera med kunderna: om man inte glömmer bort att kommunikation alltid handlar om en dialog…
Det gamla Big Mac-indexet är ett minne blott – nu används Ipod Nano 2GB som värdemätare och konjunkturvärde: Apple’s iPod Takes on Global Currency Markets. Apples varumärke som samhällsmarkör är tusen gånger större än dess faktiska försäljningsvärde. Bevis på att design och relations-PR fungerar?
Sverige ligger tredje högst (dvs. dyrast) enligt di.se
Media slukar halva livet. Frågan är om det egentligen är något att orda om? Medierna har blivit sociala på ett annat sätt än förr. Myten om att internet är isolerande är just en myt. Och mycket media används interagerande med andra människor.
How Motorola Squandered a Brandbuilding Opportunity. Al Ries menar att Motorola gjorde ett stort misstag genom att satsa allt krut på produkten Razr, istället för att använda försprånget till att bygga upp modervarumärket.
If you just build a better product, eventually some other company is going to build a better product than yours, and your stock will fall like Motorola’s did. If you build a better brand, it doesn’t matter whether somebody else builds a better product or not. A better brand has the perception of being a “better product.”
Kan det sägas mer klart? Och Ries jämför Motorolas misstag med Apples framgång med sin iPod.
consumers buy brands, not companies. Unlike Motorola’s MotoRazr, Apple didn’t try to drag its corporate name into its MP3 product by calling it the APPiPod.
Världens äldsta varumärke: Lyle’s Golden Syrup. Läs om det hos Daily Mail.
Dejtingsajterna kämpar för livet och svenska Meetic.se verkar ha lyckats att kopplas till sökordet “horor” på Google. Låter ju… seriöst. Det hela har tagit “hus i helvete” och både Meetic och även Mötesplatsen är upprörda. Själv undrar jag hur Dagens Medias Niclas Rislund (!) kom på den nyheten…
Rislund har uppenbarligen jobbat hela dagen med det här. Och Google ber nu om ursäkt. Skönast är Maria Göth, deras svenska PR-människas franka:
Lyx är det nya svarta: Rikare svenskar dricker mer champagne. Fast det finns de som anser att trenden redan är över – det unika är det nyare svarta: Lyxen har gjort sitt. Själv skulle jag vilja säga att det unika är den ultimata lyxen.
IDG är aktiva – dels startar de IT24, som uppenbarligen bygger på samma koncept som gamla goda försöket Industry Standard (japp, jag har varit med ett tag). Dels slår de ihop tidningarna Mikrodatorn (svensk IDG:s äldsta varumärke) och Nätverk&Kommunikation till en svensk version av Techworld.
Till sist: inte ett helt lyckat bildval – Cityetta
When I go to a restaurant, and look at leftovers on my plate, I don’t see food, I see information. If the restaurant were Google, they wouldn’t just take that plate and scrape it off into the trash. There would be a camera in the kitchen, photographing every plate coming back, with analysis of what people liked and disliked, and what portions were too big, helping to optimize future servings.
Som planner är jag inte bara intresserad av den rena effekten av kommunikation utan även det som sker i samband med att konsumenten och marknadsföringen möts. Problemet är att vi alltför mycket bara mäter reklamens effekt/kreativitet liksom att vi mäter varumärkets igenkänning – men sällan eller ens någonsin mäter vilka konsekvenser och värderingar som förändras. Det är självklart inte i kundens direkta intresse – men om vi lärde oss mer om det longitudinella varumärkesarbetet så skulle vi antagligen bli mycket bättre på att bygga mer hållbara dylika.
Det är dags för en flod av statistik. Nu har SIFO Reklammätningar listat de största reklamköparna i Sverige och det är ungefär samma märken som tidigare år.
Sveriges tio största reklamköpare, bruttoköp, i miljoner kronor:
ICA 745
Kooperativa Förbundet 691
TELIA 623
UNILEVER Sverige 534
COSMETIQUE FRANCE 393
VOLKSWAGEN Svenska 385
Volvo 353
3 352
Procter & Gamble 346
Swedbank 323
Pricerunner har börjat att utse de bästa nätbutikerna utifrån användarnas betygsättning. I de olika kategorierna har olika vinnare utsetts – en del förväntade varumärken, andra som kanske inte är lika förväntade. (Supermarket / Market)
Två saker. I YouTube-frenzyn är det lätt att glömma att en sån här sak är minst lika viktig utifrån ett användarperspektiv: genom betygssättningen skapas direkt relation mellan konsument och varumärke, vilket i sin tur påverkar andra konsumenters val. För min del skulle jag vilja påstå att det här antagligen är långt viktigare än diverse jippobetonade användargenererade kampanjer.
Tyvärr delger inte artikeln mer om själva metodiken runt undersökningen – men rent tekniskt så bör man nog vara lite fundersam över om alla betyg som är satta alltid är helt biasfria: ibland kan man misstänka att konkurrenter satt betyg, eller att de stora drakarna lider av att just vara stora.
Men det sista påverkar ändå inte det första, vilket gör det hela mycket intressant för varumärken inom segmenten.
Ett sätt att bygga CSR – mjukvarubolaget RemoteXTechnologies ger utsläppsrättigheter till sina kunder – som en kampanj för sina produkter, vars funktionalitet ska innebära minskat bilåkande. Kampanjen, som går på cirka 30 000 räknas av företaget som marknadsföring:
Ja, det är ingen välgörenhet vi håller på med. Vi vill sticka ut och samtidigt ta ett ansvar.
Att miljö är företagandets “nya svarta” är inget att snacka om. Och varför inte? Det här exemplet är egentligen rätt briljant i sin enkelhet. För genom att kunden minskar sitt bilåkande genom att köpa företagets produkt, och att hon får en utsläppsrättighet – som hon inte behöver använda på grund av den nya mjukvaran – når man två mål: ett litet steg mot en bättre miljö och en medvetenhet om produktens företräde.
Anna Serner menar att svenska företag totalt missade hela miljö- och klimatfrågan:
inget företag hade nerver nog att bygga sitt varumärke runt denna självklara framgångsfaktor.
Hon fortsätter med att ge tips till klimatnegativa branscher som elektronik- och resebranscherna. (DN Ekonomi tipstack till JAO)
Värdesmässigt har hon helt rätt, det företag som väljer att satsa på att vara klimatneutral (buzzordet för dagen) kommer att vinna. Däremot är jag inte säker på att konsumenten ännu är synkad i att tänka mycket på klimat men att samtidigt se att det måste få genomslag i hennes eget handlande. Det läget är amerikanerna i nu, svensken är ännu inte där.
Själv tycker jag det hela är en väldig frenzy och buzz – men jag tvivlar på att det kommer att förändra reklambranschen i grunden. Ja – det är viktigt att lyssna på konsumenten: det är konsumenten som i slutänden “äger” varumärket. Men så har det alltid varit, det är inget som YouTube skapat. Fördelen med den här diskussionen är att fler reklamare kanske inser detta. Är användargenererat nytt? Nej. Slogantävlingar har funnits sen urminnes tid. Och att så många varumärken väljer att låta sina konsumenter vara medskapare är helt enkelt en reaktion på bloggande, YouTube:ande och visar snarare att branschen idag är snabbare på att plocka upp korta trender än man var igår. Och det är bra. Den mest grundläggande frågan: är allt detta verkligen “user-generated” i sin yttersta form? Självklart inte. Allt filtreras i slutänden av reklambyråer, företagens marknadsavdelningar etc. etc. Och mycket av det vi kommer se är skapat av professionella eller semi-professionella, vars relation till varumärket många gånger är lika vag som reklambyråernas. Eller vagare. Så min slutsats är: ja, i år är det konsumenterna som skapat reklamen som omtalats. Åtminstone ser det ut så. Och det hela kommer branschen till godo genom en högre insikt om att konsumenten faktiskt har en egen åsikt – och att varumärket i slutänden ägs av konsumenten. Men det hela är marknadskommunikation i sig. Inte så mycket mer.
Rolf van den Brink, som i sin översikt av 2007 är riktigt söt på något småhundssätt ((jag gillar särskilt hans generalistiska bashande av alla som bloggar:
Bloggare är kastrerade journalister. Också 2007. Bloggare kännetecknas av telefonskräck och av att de inte orkar hitta eget källmaterial. I stället vänder de ut och in på info de har i huvudet eller har hittat på nätet, företrädesvis hos någon annan bloggare. Bloggare som inte känner igen sig i beskrivningen är troligen journalister.)), diskuterar också användargenererad reklam och påpekar det argument jag tidigare fört fram: att det hela handlar om att konsumenten gör reklamen – gratis. Det handlar inte om att varumärken “ger” konsumenten möjligheten utan att varumärken och företag faktiskt “tar” inte bara deras pengar för produkterna utan också deras idéer. Det är fan briljant. Problemet är att det inte kommer att hålla i längden. (Dagens Media)
Influx verkar gå på min linje och flera andra anser att det finns en väl naiv syn på användargenererat innehåll, och då särskilt när det handlar om reklam (och även jag citerar No Mans Blog):
Brands and marketers already overuse and misuse the idea of user generated content. They saw an emerging trend that it’s power lies is in it’s spontaneity and ‘grassrootsness vitality’ and most importantly it’s independence and they are going to kill it softly. Instead of using the idea of loosing control over your brand strategically, first and foremost for driving internal cultural change, they use it tactically (and forcefully) to make consumers do the job for them and that will either backlash of simply bore people away.
Det är en intressant diskurs som pågår – man skulle lätt kunna se att det står mellan en positivistisk skola, som fr a ser utifrån själva reklamskapandet och att detta har en positiv effekt på varumärket, och den mer realistiska effektmätarskolan som ifrågasätter om själva skapandet av reklamen i sig ger någon effekt.
Bloggaren på Kanonfilm har räknat på sin tidningshögs packningsgrad och kommit fram till att han och flickvännen betalar för mycket annonser. Hans genomläsning/-räkning visar att medeltalet är cirka 29 % packningsgrad. Det intressanta är att det är en stor skillnad mellan de olika tidningarna som han gått igenom:
Elle: 39:- 143 sidor reklam av 316 (45.2%)
Magazine Fitness: 44,50:- 28 sidor reklam av 100 (28%)
Damernas Värld: 39,50:- 35 sidor reklam av 155 (22.5%)
Stardust: 59,90:- 18 sidor reklam av 100 (18%)
Café: 49,50:- 72 sidor reklam av 164 (43.9%)
Uncut Dvd (engelsk): 65:- 17 sidor reklam av 148 (35,4%)
Hemmabio: 49:- 34 sidor reklam av 100 (34%)
Hifi & Musik: 49:- 28 sidor reklam av 84 (33%)
Total Film (engelsk): 79:- 39.5 sidor reklam av 148 (26.6%)
DiEgo: 45:- 25.5 sidor reklam av 132 (19%)
Ingmar: 49:- 9 sidor reklam av 84 (10.7%)
Fighter: 39:- 32.5 sidor reklam av 116 (28%)
Bild & Ljud Hemma: 54:- 33 sidor reklam av 124 (26%)
Close Up: 59:- 27.5 sidor reklam av 100 (27.5%)
Empire (engelsk) 79:- 111 sidor reklam av 243 (45.6%)
Kanonfilm-killen gör en lite märklig vändning när han tycker att
De engelska tidningarna är rent sanslöst dyra här i Sverige. Empire och Total Film kostar med dagens valutakurs 47,50: – i kiosken i England. Här i Sverige betalar jag 79: – styck för dem.
Det intressanta i hans genomgång är dels den rejäla skillnad som finns mellan de olika tidningarna, vilket antingen beror på att de räknar in pengarna på prenumeration, betalar sina skribenter väldigt lite (dvs. de antagligen bygger på ett nischat intresse) eller har andra inkomstkällor – stora bidrag eller större förlag bakom sig. Samtidigt kan man se att hög packningsgrad följer tidningar med stor upplaga och som är kända (vilket inte är detsamma som brand value).