Category Archives: Marketing

…men då ser man väl fan till att ändra på det

Axel har hittat en riktigt besk karamell hos Adliterate:

The instructive paradox is this: the brands that planners really admire (Innocent, Apple, Nike, Starbucks) do not and have never needed Planners to tell them what they’re about. And the brands that Planners actually get to work on (the Vodafones, HSBCs, and BTs of the world) do not and will never care about any of this high-falutin’ brand stuff anyway.

Den kan man suga på ett tag.

Researcher goes short

Lite smått och gott så här på söndagseftermiddagen:

Ulrica har hittat ett exempel där instore marketing inte riktigt fungerar…

Ξ

Torstensson förklarar användargenererade communities:

“Man är i communities för att ladda upp, umgås och skriva. Ha kul.[…]Det finns också andra drivkrafter som ego och uppmärksamhet. Som exempelvis bloggare kan det vara att synas på många ställen.”

Ξ

Jerry Silwer har samlat ihop sju saker om bloggar (och sociala medier) som han menar är viktiga att tänka på och som många missar. Jag tycker dels att en del är lite självklara och en del som känns som om han träffar vid sidan av ämnet. Men några är mycket viktiga:

2. Att starta en egen blogg är det sista din organisation ska göra – inte det första
Innan du eller din organisation startar en blogg måste det internt finnas en kännedom om hur de sociala medierna påverkar dig idag.[…]

Det han egentligen säger är grunden för all marknadsföring: om man inte vet vad ens varumärke står för ska man börja där istället för att försöka att operativt marknadsföra varumärket och under tiden fylla det med värden – då finns det en fara att värdena inte blir de egna utan någon annans.

6. Det behöver inte vara privat, men det måste vara personligt
Vem är det som skriver bloggen? Vem har startat nätverket på Facebook? Vet vi inte vem du är, då bryr vi oss inte. Du kan absolut vara anonym, men då blir det än viktigare att det du skriver osar av personlighet och hemligheten om vem du är måste addera till upplevelsen av att läsa det du skriver. Det privata kan du lämna därhän, men kom ihåg att det knappast finns något tråkigare i bloggosfären än avhumanifierade organisationsbloggar utan undertecknare.

All marknadsföring måste skaffa sig ett förhållningssätt till det personliga. “Live your brand” är inget annat än att faktiskt göra just det. Det personliga kan antingen vara att berätta en sannare bild (typ Dove) och därmed ge en bild av vad varumärket vill stå för, eller skapa en historia och ikoner (typ Heidis etc) som skapar en känsla och ett lovemark.

Ξ

Directly from the horse’s mouth? JMWs blogg berättar om hur PR-byrån Blinn har listat de tio vanligaste lögnerna som en PR-byrå säger sina kunder. Undrar hur bra det är att faktiskt göra en sån lista som PR-byrå…

Ξ

Vassa Eggen har läst Jupiter Research-undersökning om SEO vars slutsats lite tillspetsat är:

“Sök är inte längre en tilläggs-grej för marknadsförare. /…/ Det är fronten och kärnan. Sök är en kraftfull kanal på egen hand, men effekten är mångdubblad när den kombineras med offline-kanaler.”

Det intressanta är att en majoritet av sökningarna skapats genom “offline”reklam, dvs. en integrerad reklammix är nödvändig. Frågan är dock om det här kommer att förändras snabbt eller sakta i takt med att onlinereklamen ökar. Å andra sidan: onlinereklamen behöver inte SEO på samma sätt.

Ryktet säger…

…att Doves Real Beauty-kampanj skapades utifrån en enda rad ur den kreativa briefen där man diskuterade hur man skulle förklara konceptet för män:

“Imagine having the size of your cock discussed on breakfast television every day of the week”

Folksam vägrar anställda Facebook

Ett antal företag och organisationer respektive myndigheter har satt Facebook på sin lista över sajter som de anställda inte får använda. Onekligen intressant då exempelvis Folksamanställda valt att starta en grupp på just Facebook:
ScreenShot033
Själv tycker jag censurerandet av sajter börjar gå till överdrift. Och det hela visar hur illa ställt det är med insikterna hos företag och myndigheter när det gäller branding i sociala medier.

Att mötas är att dö en smula

Vissa dagar känns det som om den här boken skulle vara en provokativ men välgörande give away till kunder och projektledare:

Att mötas på riktigt handlar om att sammanföra människor på ett sådant sätt att de kan vara avslappnade, spontana och få utrymme att samtala fritt. Genom att skapa rymd ökar känslan av att känna sig trygg och bekväm vilket gör att människor förs samman och möts. Möten som spär på vår osäkerhet separerar istället mötesdeltagarna från varandra.

Ett abrupt exempel på “Livin’ your brand”

Vid en leverans till en Wal Mart-butik överföll en Pepsianställd en person anställd av konkurrentet Coca Cola. Enligt källorna handlade det fr a om vem som hade rätt till “hyllplatsen”. Onekligen ett sätt att live your brand. Läs Cola Wars Get Physical As Pepsi Worker Attacks Coke Employee. Vad är nästa steg – shoot outs mellan anställda på Marlboro och Camel?
(Tipstack dab)

Sånt här ger mig ont i magen

Här är Arbogas nya logotyp:

Frasen ”Plats för inspiration” är nyckeln i varumärket Arboga, tycker arbetsgruppen. Platsen ska tolkas både fysiskt och mentalt. Arbogas medeltida stadskärna och den omgivande naturen beskrivs som en plats för inspiration, liksom det att boendet i småstaden Arboga skapar mental plats för inspiration. Även stadens rika historia och starka kultur- och föreningsliv ska tolkas in i budskapet.

Alltså – de säger att det är en “fras öppen för tolkning” men samtidigt finner de det nödvändigt att förklara vad som ska tolkas in i det hela. Nåt var uppenbarligen trasigt redan från början… Hela upplägget är way out för akademiskt och saknar någon som helst grund i marknadsföringstänk.

(tipstack Martin)

Små kaniner går inte hem i Mellanöstern

Y&R Asia har gjort en annorlunda (gentemot den internationella och omdiskuterade Play Doh) take på Sony Bravia-konceptet: en sorts mashup av såväl “Balls” som Christos skapelser – trådrullar på en pyramid. Frågan är om det är bättre eller sämre än “Play Doh” (personligen ogillade jag “Paint” från första stund). Intressant är att det uppenbarligen är så att företaget insåg att det inte är något positivt att visa små lerkaniner som hoppar omkring på New Yorks gator om man vill sälja TV-apparater i företrädesvis muslimska länder…
(Tipstack Jesper Hansen)

En uppsats som säger…ingenting

Nej. Det här är inte helt solitt:

Vår slutsats är att en virusfilm antingen skapar en positiv eller negativ reaktion hos konsumenten. Då reaktionen är positiv beror detta främst på att mottagaren uppfattat virusfilmen som rolig, i vårt fall rör det sig om en anspelning på sex. Då reaktionen däremot är negativ beror detta främst på att mottagaren uppfattat virusfilmen som oetisk, i vårt fall rör det sig om en anspelning på pedofili, djurplågeri och politisk inkorrekthet. Oavsett konsumentens tidigare uppfattning av företaget, samt oavsett reaktion och uppfattning av virusfilmen, förändras inte konsumentens uppfattning av företag.

Ur sammanfattningen av uppsatsen Vilken effekt har olika viruskampanjer på konsumentens uppfattning om företaget?. Det känns som om något saknas… Typ: vår slutsats är att viral marketing är en scam. För det är ju vad deras undersökning säger: de virala filmerna ger ingen effekt brandwise.

Själv uppfattar jag nog själva uppsatsen som något vetenskapligt skakig och att slutsatsen är lite väl snabbt dragen…

Tipset kommer från Martin

Inspiration eller rip-off? Den eviga frågan.

Sony Bravias senaste spot har självklart genererat en upphettad diskussion. Precis som alla tidigare spots för varumärket så anklagas Fallon (och Passion som stått för animationerna) för stöld av idén. I det här fallet är det en konstnärduo, KozyNDan, vars konstverk onekligen har en, för Fallon och Passion, försmädlig likhet med reklamfilmen. Sony får spö av Giz medan Passions etik ifrågasätts av konstnärerna. Och så vidare.

Problemet är helt enkelt att hitta en gräns för när något de facto är en idéstöld eller en badlander och när något är en inspiration. Det finns ett antal exempel på bättre och sämre rip-offs. Och frågan är alltid också: vem tjänar på det? För KozyNDan kan man nog i slutänden ändå hävda att det blir en win-win-situation. Och en strikt No-No-deal innebär i princip att reklam aldrig kommer att kunna göras på annat sätt än strikt utbud/pris-reklam.

Reklam ska spegla den populärkultur som finns, använda bilder som är överraskande men samtidigt för mottagaren relevanta (ett sidospår är Viggos mycket välskrivna argumentation (!) för att reklam ska spela på människors fördomar). Scamp menar att det är en löjlig anklagelse att en relativt okänd konstnär hävdar att de lider skada av att en gigantisk reklamkampanj använder idén. Och jag hävdar ungefär samma sak: det är knappast omoraliskt att använda saker inom kultur och populärkultur – eftersom de faktiskt bygger på att synas och skapa spin-offer. Konstnärer som blir irriterade på detta (och den moralistiska svansen) borde fundera på hur mycket de själva “stjäl” av andra konstnärer, från reklamens värld eller från andra inspiratörer.

Byråer som gör upp

Fan vet men Kristin Djerf på Dagens Media vill få det till att det är krig mellan å ena sidan PR-byråer å andra sidan reklambyråer å tredje sidan webbyråer. När det gäller att vara bäst på sociala medier. Och visst – vi har olika take på det, vilket visar sig i DM-artikeln:

null

Samtidigt som det visar på vad jag tidigare hävdat – att branschen är på väg mot en nyordning där kommunikationsslagen inte är avgjort grupperade enligt traditionella linjer så känns det samtidigt som om vi tre är relativt överens: vi har olika ingångar på sociala mediescenen.
Att jag sen har coolast bild är ju bara en bonus ;)

När staten försöker informera genom “cool” reklam

På UR är man inne på att göra små integrerade produktioner. Kampanjen “Klipp dig och skaffa ett jobb” ingår i AMS ungdomssatsning Avstamp och kampanjen 1000 vägar till kunskap (jepp det är kampanjer i kampanjer som samordnas med de olika intressenternas egna …kampanjer). Bara det gör mig som strateg lite lätt gråhårig – snacka om att någonstans i mitten ha förvirrat såväl varumärken som vad man egentligen vill säga.

Nåväl.

Den statliga televisionen är självklart snabb att vara med, tillsammans med Kommunförbundet och en massa andra intressenter. Via sajten www.klippdigochskaffaettjobb.nu kan man se filmen som kommer att visas i TV framöver. Kampanjen bygger på att alla kan få jobb – men i den här skruvade kampanjfilmen handlar det om att hitta jobb utifrån vilken frisyr man har. Uppenbarligen vill man försöka att få människor att tänka till och förstå… jag vet faktiskt inte. Från en källa som jobbar med arbetsmarknadsfrågor kommer ungefär samma svar: jag vet inte. Typ kanske att det finns ett jobb för alla.

Jaha.

Filmen är producerad av Flickorna Larsson och det är Baluba som ligger bakom kampanjen Avstamp. Den är rolig – använder bland annat den mest kände hockeyfrillan i Sverige: Per Holmberg. Men den är lång och det känns i slutänden som man dels sparkar på dem som inte kan få ett jobb (“det är inte så svårt bara man vet hur man gör”) och dels försöker visa att “det här är inte seriöst men på sajten får du seriös (dvs. AMS) information”.

När jag söker information om det hela så börjar jag inse varför det hela är byggt som det är: det är Sara Damber som är projektledare. Samma Damber som bland annat startat Friends och även drivit regeringens Flicka-kampanj. Att Baluba fick upphandlingen har redan diskuterats utifrån Saras vänskapsrelation med Svea Fröjd som är projektledare för kontot på Baluba.

Minnesgoda läsare vet vad jag tyckte om Flicka-projektet. Och det här känns inte mycket bättre.
Men detta må vara hänt. En mer intressant fråga är om det faktiskt är bra att kampanja “reklamigt” runt såna här frågor? Jag är inte helt säker. Framförallt är det motsägelsefullt mot den reklamlinje som riksdagen genom åren drivit – utifrån att människor är “reklamtrötta”. Om nu människor är trötta på reklam, och därmed inte tar in den – är det då vettigt att använda reklam som språk för sina informationskampanjer? Om nu reklambranschen skall hållas kort – är det då inte lite ologiskt att välja oss som samarbetspartner i såna här projekt? Och hur var det nu – var det inte Alliansen som ansåg att all statlig reklam skulle försvinna?

Problemet, som jag vet av egen erfarenhet, är att det är en svår balansgång att inte göra för mycket reklam av informationen. Reklam handlar i grunden om att sälja en produkt eller en tjänst. Och att bygga varumärken och emotioner för att säkerställa att konsumenten fortsätter att göra just detta. Information är en liten del av detta. Med såna här kampanjer blir det lätt bara en kul grej.

Eller så är det just så här man ska jobba – utifrån att det hela bygger på en gradvis medvetandehöjning och förändring av värderingar med mera. Och då borde all statlig information bygga på ett koncepttänkande. Frågan är dock: är det därför staten väljer att pytsa in 11 mille i kampanjen “Klipp dig och skaffa ett jobb”? Om inte så är frågan: har någon berättat det för dem? Om inte så kommer antagligen effekten av kampanjen inte bli den som beställaren hoppats på – och då skapas ett misstroende som sedan drabbar hela branschen.

NIX har nått toppen?

När en tredjedel av målgruppen väljer att säga nej till telemarketing så känns det som aktörerna verkligen misslyckats med att göra rätt. Market berättar att NIX-registret nu upplever att man håller på att nå en sorts topp i mängden personer som vill spärra telefonen i NIX-registret.
Det som dock kommer att hända är att direktmarknadsföringen (one-to-one) dels flyttar ut direkt på gatan men också kommer att gå över till att hitta kanaler via våra mobila klienter. Under flera år har olika kampanjer testats där reklam skickas med (push) med hjälp av Bluetooth-teknik och idag börjar vi ha så många mobiler med den tekniken, liksom att övriga mobila gadgets också är utrustade med tekniken, att det börjar bli intressant i större kampanjer.

Mer är inte alltid rätt

I en artikel som följer upp flytten av Slotts från Uppsala till Polen så skylls nedgången för varumärkets marknadsandel på klen marknadsföring. Det är säkert en bidragande orsak. Problemet är att gissningsvis är den starkaste orsaken konkurrensen med EMV och den prispress som DVH-kedjorna satt på producenterna av varumärkesprodukter. Många har tagits på sängen och, istället för att förflytta sin position, valt att försöka rejsa mot EMV-varorna när det gäller priser och liknande. Så ja – marknadsföringen är svaret men frågan är snarare om det handlar om att göra mer marknadsföring eller om att göra rätt marknadsföring: dvs. positionera om varumärket för att hitta andra nischer i konsumentmålgruppen.

Konceptualiseringen in i färghandeln

Öppnandet av Happy Homes, vars produktsortiment inte består av olika varumärken utan av ett EMV – Happy Homes, är intressant eftersom det utmanar en oerhört traditionell och trots sin trend- och livsstilsinriktning, oerhört konservativ bransch – färg- och tapetbranschen.

Vi bygger ut färg- och tapethandeln till vad det borde vara, nämligen en interiörhandel.

(Market)

Onekligen intressant positionering då det totalt går emot vad Flügger lyckats att göra med sina extremt fåniga figurer Lasse och Hasse. Portfoliomässigt tror jag att Happy Homes också gör rätt – för dels har dagens färg- och tapethandlare varit mycket svåra att få en hook på då de ibland heter en sak och samtidigt kopplar sig hårt till ett varumärke inom fr a färgsegmentet vilket innebär att det val en konsument måste göra är tudelat och förvirrar. Liksom att EMV-utvecklingen nu är så långt gången att konsumenterna lärt sig förstå att många EMV kan vara kvalitativt lika bra som autonoma märkesvaror.

När user generated löper amok

Ett av de senaste exemplen på hur trenden om användargenererad marknadsföring via tävlingar och YouAreTheAdman-frenzy ibland verkligen tappar bort sig själva är historien om Sloggis bum-fight vars sammanfattning kan läsas hos Adland. Själv struntar jag i de eventuella etiska frågorna men hela idén är helt enkelt ogenomtänkt. Det är intressant att företaget åkte på samma näsbränna i JapanHolland (tack Åsk) för några år sedan men lärde sig inte läxan. Jonas på Planning.se skriver en rejäl drapa.

För tillfället finns det ingen hejd på antalet mediaval där det ingår typ-viral user-generatedtävling. Oavsett produkt. Oavsett målgrupp. Oavsett om det finns någon som helst marknadslogik så är det web2.0 som ska gälla. Det är ungefär lika vettiga investeringar som när alla bara skulle ha en webbsida för några år sedan. Då var det webbknackarna som skar guld med tälgkniv, idag är det de nischade buzz- och viralwebbyråerna som ploppar upp lite överallt. Vissa gör bra grejer, andra låter kundens dåliga omdöme avgöra. Det är synd. För det skapar en utspädning av formatet – snabbt håller en potentiell kanal helt enkelt att bli överutnyttjad och det av för många dåliga idéer.

Det är i detta som min skepsis till att använda sig av user generated-reklam ligger: att man väljer att använda kanalen utan att faktiskt fundera om det är rätt kanal, om man når målgruppen och om såväl varumärke som produktkoncept har relevans för kanalen. Och framförallt känns det ibland som om man hellre kör på en tävling i web2.0-tappning än att faktiskt hitta en hållbar idé att bygga ett integrerat koncept runtomkring.

Affärsnytta med Facebook?

Jag har valt att köra öppna kort på Facebook. Precis som här. Och eftersom årets Omform handlar om Virtual for real så är det självklart att dels skapa en grupp för eventet på Facebook och dels försöka att få byråns medarbetare att smaka lite på det senaste i sociala medier-frenzyn. Men det är självklart inte helt lätt och precis som Brit på JMW påpekar känns Facebook fortfarande väldigt collegeaktigt när det gäller applikationer och moduler. Samtidigt tror jag, precis som hon, att det finns en affärsnytta i att som konsult och tjänstesäljare faktiskt öppna upp och berätta lite om sig som person. För varje konsult säljer inte bara sin kunskap utan också sin personlighet – att bygga sitt personliga varumärke blir viktigt även om man arbetar utifrån ett gemensamt kollektivt företagsmärke.

Problemet med svenskar är att det lätt blir en väldigt hög grad av trend, vilket innebär att dess baisse blir både brant och hård. Många upplever att de inte fattat Facebook eller att det inte var deras grej. Facebook är ju egentligen bara ett rum – vad som händer därinne bestäms av vad man fyller det med. Vilket gör att det är spännande att se vad den svenska delen av Facebook kommer att utvecklas till.

En annan spin-off är att Facebook också gett fart i andra nätverkstjänster, som LinkedIn. Något som kan tyckas ologiskt men inte är det. När en användare inser potentialen i att få nätverka i ett nätverk så kommer man ihåg de andra också.

Är du lite ekosexuell?

Rebecca plockar fram ett nytt begrepp: Ekosexuell.

Ekosexuell (på engelska ecosexual) är alltså nästa steg efter metrosexualiteten (ett begrepp som väl ärligt talat är rätt gammalt nu). Det här är något vi diskuterade under vår konferens i New York då vi bland annat pratade med amerikanska pr-byråer om miljömedvetenhet. För om privatpersoner/konsumenter tidigare ville visa att det var viktigt att pyssla om sig själv är det nu ännu viktigare att påvisa att man pysslar om miljön.

Jag är lite skeptisk. Jag fattade “metrosexuell” men samtidigt var jag redan då fundersam över att använda termen “sexuell/sexual” för en livsstil. Det kräver av konsumenten att den kan abstrahera en term ganska långt. Svårigheten jag mötte när man med kunder pratade om en “metrosexuell” trend var att helt enkelt hela tiden definiera bort det sexuella i meningen av en läggning, och lägga det på ett sorts idealiserat plan.

“Jag vill ha en sajt när jag konfirmerar mig”

Via Beta Alfa hittar jag Björn Fants tankar om att (vissa) företag inte behöver en sajt. Jag har själv de senaste månaderna funderat över frågan och Fant sammanfattar det briljant:

Företag är fortfarande fast i tankesättet att webben ett bibliotek av digitala dokument. Tack vare sökmotorer ska vi istället tänka på Internet som en enorm databas där vi prenumererar på information (RSS) läser rapporter om trender (bloggar) och hela tiden samarbetar i att bygga upp naturliga relationer mellan data (tags och sociala nätverk) för att det ska bli lättnavigerat.

Fant bygger sina tankar på en artikel i ClickZ av Sean Carton som påpekar ett av de stora problemen idag, i brytningen mellan Web 1.0 och Web 2.0:

In many ways, they’re [företagssajter;mitt påpekande] publications about our companies, designed to provide a positive brand experience fine-tuned to what we want to tell visitors about ourselves.

Vem bryr sig? Pratade med min kompis Peter på Papangoo om detta och det är ju just det här som är ett problem – att många byråer sitter fast i ett Web 1.0-tänkande, eller är för svaga/rädda om kontot för att utmana kundernas bild av vad de vill ha. Och många gånger kanske också beroende på okunskap om vad som faktiskt håller på att hända inom internetutvecklingen.
Själv sitter jag och skriver på ett koncept där vårt förslag är att använda sig av andra arenor – de arenor som målgrupperna själva valt. Att skippa microsajt-frenzyn. Att faktiskt våga bli en del av något annat och på så sätt till viss del bli en del av den informationen som flödar via just den kanalen. Det är för många företag otäckare men för mig finns det egentligen bara en sak man måste göra: känna sitt varumärke och våga skapa relationer med sina användare/kunder/konsumenter/målgrupper på gemensam grund och i respekt för såväl arenan som för dem man vill prata med.

BoR:ed – om stora loggor på kläderna

Anders på konceptbloggen “Vad i helvete” funderar lite över vem i helvete som betalar för att göra reklam? Han har helt enkelt funderat över sponsrade kläder. Onekligen en intressant fundering.

Vi kanske är ett svar på vägen när man läser att AIK väljer att öppna en egen klädbutik med livsstilskläder – inte merchandise utan snygga modekläder som säljs till förmån för klubben.

Det handlar helt enkelt om att skapa ett märke som är mer än märket på kläder, utan bygger ett mervärde för användaren. Exempelvis Timberland och flera andra har lyckats att skapa ett märke som man gärna betalar mer för än än andra kläder, utan märke eller med märken som inte har samma impact i det sociala livet. Precis som när det gäller “huligankostymen” dvs. Burberry, Fred Perry och liknande så handlar det om tillhörighet och att flagga sina livsval.
Det låter stort och ibland blir jag rätt trött på oss strateger som många gånger drar så stora växlar men faktiskt så är det här grunden för varför det lyckas. Skillnaden idag är att de feta gigantiska logornas tid börjar att gå mot sitt slut – istället handlar det mer om just det som Casuals kommer att erbjuda – ett märke som syns genom mer finlir. Men det är samma grundläggande behov som tillfredsställs.