Ta en bild på reklamen

En ny idé som den amerikanska tidningen Jane har i sitt senaste nummer är att be läsarna använda sina kameramobiler för att ta bilder på tidningens annonser och skicka in dem för att få olika give-aways. Bakom det hela ligger idén att få de företrädesvis unga kvinnor som är tidningens målgrupp, att interagera med tidningens innehåll och då framförallt annonserna.

Konceptet bygger på att prata samma språk som sin målgrupp: the cellophonese.

“We were brainstorming what we could do that would make them get involved in our programs in a way that’s fun and speaks to them in a way that they speak to each other.”

Det är också ett sätt att stärka den selling prop. som tidningar säger sig ha – att läsarna har ett starkt band till printmedia. Något som den ökande online-annonseringen mer och mer motbevisar.

Tidningen Vogue har satsat stort på brand extension och interaktivitet genom att skapa en shoppingsajt som bygger på tidningens innehåll, printvärlden försöker att hitta vägar att interagera (och tjäna pengar) bortom tidningssidorna. I Sverige har Damernas Värld gjort samma sak. Hos DV finns inget redaktionellt innehåll utan är en ren och skär promo-sajt för de olika varumärken som de har med i tidningarna. Aftonbladet.se är både en redaktionell nyhetssajt men länkad till diverse olika möjligheter att konsumera.

Tom Florio som jobbar med Vogue på Condé Nast säger:

“If we can give an opportunity to go online and find out what stores have something in stock, or to buy it straight through the site, we would be adding not just a heightened level of service but a new level of entertainment that’s organic.”

En ytterligare fördel med konceptet som Jane’s använder är att de kan få veta mer om sina läsare och därigenom sälja in annonsering mycket bättre. John Palumbo på DVCX ger exemplet att i ett nummer kommer det väldigt få bilder in: det ger ett incitament att se över hur man lagt upp mixen av annonsörer och innehållets kopplingar till packningsgraden. Ett annat exempel kan vara att man kan se vilka annonsörer som får flest respektive minst antal “träffar” i.e flest antal bilder inskickade och därigenom bygga upp en erfarenhet av preferenserna hos målgruppen.

Peter Gardiner på Deutsch i NYC varnar för att Jane’s Talk Back snarare kan underminera varumärket, genom att skapa en sorts pristävling utgår tidningen från att deras läsare inte vill interagera frivilligt. (The New York Times)

Under gårdagen har det varit mycket diskussioner omkring konceptet. Det finns en viss skepsis till metoden. Själv är jag ändå försiktigt positiv: varför inte? Jag tror visserligen Gardiner har en poäng men att det ändå mer handlar om att ge en sorts belöning, ett behavioristisk “nu har du varit duktig, jag tycker om dig, här får du en jeansjacka”. Människor är inte så komplicerade som vissa vill påskina.

Vissa väljer att kalla det för “experimentell marknadsföring”, vilket det visserligen är genom att man ännu inte kan göra en översikt över hur det faktiskt gått men jag skulle snarare kalla det en kognitiv marknadsföring. Vi vet att tävlingar ger ganska mycket. Korsord är ett oerhört säkert kort, vilket både ger svarsfrekvens och även gör att läsaren stannar med tidningen en längre tid. Jag vet visserligen inte hur de amerikanska MMS-kostnaderna ligger men här i Sverige vore det inte omöjligt att skapa ett erbjudande där kostnaden tas av annonsör, som en marknadsföringspost i budgeten.

Hela den mobila världen är användbar för marknadsförare men det måste ske på ett vasst sätt. Det måste ge både en emotionell och faktisk belöning. Den faktiska kan vara någon give-away medan den emotionella är att läsaren själv väljer att skapa en relation till tidningen och även till annonsörerna.

Related Posts

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *