Category Archives: Re:view

Tillskott i träningsfloran

Om man jämför de två koncepten som finns för olika träningsdrycker så vinner väl ändå Gainomax på knockout. Friggs Body Check där en seg tennisboll blir övertygad från två paket Body Check känns extremt trist. Gainomaxs tagline “Bananas is for monkeys” växer hela tiden och har den sköna laterala förflyttningen – konceptet är stabilt och därför behöver man inte säga saker rätt ut. Saatchi & Saatchi gör rätt.

apan_stor.jpg

Sen förstår jag inte de företag som satsar stort på TV-reklam men sedan gör som Body Check (som ägs av Friggs) – att man inte lagt ut reklamen på hemsidan!

Jodå.

Jag erkänner. Jag älskar J-Stores ((Före detta JC for Kids)) reklam där kids gör coola versioner av redan coola Hellacopters “We’re in the band”. Däremot har de inte riktigt lyckats att skydda varumärket eftersom att www.jstore.se går till en blogg som inte är igång men som företaget inte verkar ha någon kontroll över. Att förlita sig på ett bindestreck är aldrig bra.

Även JC har uppdaterat sin form och deras spots gillas också.

Och nu blir det reklamfilm 14

Try” – portugisisk reklam för mobiltelefoner.

Kul idé men på nåt sätt i slutänden känns det ändå fel. Det är reklam för ett kreditkort… Roddick vs Pong (via advertising for peanuts)

Lysande animerat och skönt att flytta det hypervåldsamma GTA ((Så här ser det annars ut.)) till rena peace and love-stilen: Coca Cola Video Game-spot. Självklart är det W+K som ligger bakom. (via Advertising/Design Goodness och ML)

Parti(sk) propaganda

Aftonbladet har trummat ihop Ernst Billgren med Ann Ystén, Lennart Claesson och Martin Lundgren från DDB Sthlm ((Lite udda att bara välja personer från en enda (reklam)byrå och att sedan kalla dem “PR-experter”.))

null

Enligt denna illustra jury så vinner Miljöpartiets affisch. Skönast är deras kommentarer till kd:s affisch:

Ernst Billgren:

Det här är ungefär som bilhandlarfilosofin. Skulle du köpa en begagnad bil av denne man? Bygger på person. Och funkar om man ska rösta på en Kennedy.

Pr-experterna:

De har alltid haft Alf, nu var de väl tvingade till något annat. Vill verka trygghetsskapande, titta rakt in i ögonen. Lite Fonuskänsla, kunde lika gärna varit reklam för en begravningsbyrå.

(Aftonbladet)

Själv tycker jag att de är rätt trista allihop. Det är väl tyvärr så att reklam i samband med ett val handlar om att köpa så mycket media som möjligt – inte att skapa så bra kampanjer som möjligt.

Re-klown återlanserad

Jan Cederquist återlanserar boken Re-klown. Den kommer ut som pocket på Langenskiölds förlag. (Dagens Media)

Alla reklamare borde läsa “de gamles” berättelser ((Exempelvis Re-klown, Guldägg och Beska Droppar, Uppfinnaren och Skrivbok för att inte hela tiden göra samma misstag. Ledsen men byråboken är inte tillräcklig.)).

PS. Är det någon som vet vad som hänt med Hyllan?

Och nu blir det reklamfilm 11

McDonalds har speciell reklam i Kanada (precis som i Sverige) och det är väl… sådär. Fr a är v-o:n på slutet riktigt sugig – “got people talking” hello liksom. Men resten är rätt ok. (via Advergirl)

Mother London har gjort en minst sagt… elak film om Portugal (och, antar jag – andra latinska filmstjärnetendenser inom fotbollen…). (via Advertising/Design Goodness)

Double Life – en av Playstations mer surrealistiska reklamspots.

Booblicious – onekligen en rätt fånig film men visar på hur man faktiskt kan få fram ett budskap utan dialog, voice-over eller copy.

Och nu blir det reklamfilm 10

[[David Lynch]]. Från 1991. Skräckvision om att kasta skräp på gatan.
McDonald’s i Australien har gjort “Inner Child“. Leo Burnett Sydney har gjort ett bra jobb. (via Advertising for Peanuts)
Till skillnad mot den suspekta “Peep Show” från Burger King (och självklart CP+B). (via Advertising for Peanuts)
Bank of NZ har gjort en snygg animerad film men den känns rätt långsökt – egentligen. Spargrisen som symbol känns mer och mer obsolet.
Och Walker’s Crisps har [[Lemmy]] med i en rätt fånig spot.
Bud Lite – Steaming Cup. Öl handlar om att bryta mot regler, lura folk och ha kul. Typ. Själv tycker jag labbinteriörerna är roligast. (via Advertising for Peanuts)

Och nu blir det reklamfilm 8

Som avslutning – en reklamfilm som jag är splittrad inför: å ena sidan känns den nästan läskigt flaggviftande – å andra sidan positiv och vacker på nåt sätt. Anheuser-Busch (Budweiser) har gjort “Thank you“.

Varumärket är affärsstrategin

Dagens Industri har startat en “varumärkesskola”. Många bra saker redan i del 1. Åsa Myrdal Bratt säger exempelvis:

Ändå finns det, speciellt hos många mindre och medelstora företag men även en del större business to business-företag, en uppfattning att varumärken handlar om kommunikation eller reklam, och att frågan därför hör hemma hos kommunikations- eller marknadsdirektören.

Hennes springande punkt handlar om att varumärkesstrategin i mångt och mycket kan ta över den vikt som affärsstrategierna haft eftersom konkurrensen är så mycket större idag än förut.

Bratt Myrdal tar upp mediernas fragmentering som en anledning att arbeta med varumärkesvärden i samma mått som andra värden för företagens strategiska arbete. En ytterligare del ligger i den stora fragmentering av varumärken som skett – och inte sällan varje enskilt varumärkes fragmentisering genom att varumärket sällan ses just som en del av affärsstrategin – eller kanske borde ses just som affärsstrategi. Men också att det finns så många värden som varumärket kan fyllas av på grund av värdenas inneboende subjektivitet.

Daniel Tingström på Reklamfeber uttrycker tyvärr i sin korta kommentar om DIs varumärkesskola en åsikt som jag ofta möter inom min egen bransch:

Bullshit eller da shit?

Det borde inte ens en reklamare behöva fråga 2006. Branding och varumärkesstrategier har en alltför viktig plats för att nå effekt med marknadsföring för att avfärdas på enkelt.

Dokusåpornas död

Vi bevittnar nu dokusåpornas sista andetag. Detta genom att ICAs reklamfilmer fått sällskap av Vasakronans senaste (utan Rocky).
Alltså – när ett mediaformat används så genomgående som reklammakare nu börjar göra så visar det att mottagarna både är så vana vid formatet att det inte behöver förklaras liksom att det används på ett skämtsamt sätt och till viss del nedlåtande sätt.

Kan det vara så att människor nu tröttnat på “verkligheten” och faktiskt vill se medierna göra vad de är bäst på: fantasi. (Inspiration: Resumé)