B&O använder ungefär samma strategi som Apple. Vilket ger cred – men frågan är om det ger ekonomisk framgång?
Vi ser oss inte som ett konsumentelektronikföretag utan snarare som ett livsstilsföretag som råkar sälja audio och video.
Det är lite problemet med sk “lovemarks”. Det är nödvändigtvis inte ett likhetstecken mellan att älskas som varumärke och faktiskt sälja. Såväl Apple som B&O har det problemet gemensamt med en del biltillverkare. Varumärket är högt värderat men marknadsandelarna är försvinnande. Ibland kan jag uppleva att jag själv och andra varumärkesstrateger glömmer kopplingen mellan varumärke och ekonomi, eller åtminstone värderar kopplingen på ett annat sätt än vad en realekonom skulle göra. Det finns en sorts gordisk knut när det gäller just livsstilsmärken inom fr a kapitalvarumarknaden – att “kärleken” till viss del är kopplad till uniciteten hos produkterna – att varumärket är något man inte kan skaffa hur som helst (på grund av ekonomiska eller tillgångsmässiga faktorer). Och idag blir det mer och mer faktorer som måste viktas tyngre eftersom designuniciteten avtar för märken som Apple och B&O.
Jag hänger inte riktigt med hur du menar när det gäller Apple. De får väl avkastning på sitt märke?
Det är ju inte bara volym vi ska åstadkomma, det handlar ju även om marginaler. En Ipod kostar dubbel så mycket som en i övrigt likvärdig mp3-spelare. Det ger antagligen Apple bättre marginaler än övriga aktörer.
Eller menar du något annat?
Pingback: När marknaden sviker « Addendum
Kolla lovemarks.com, rätt intressant läsning och de högst rankade lovemarken är inte ens företag som gör produkter utan människor (just nu en Bollywood aktör). IKEA och Toyota finns med högt upp på listan och de tjänar ju en hel del pengar. Så jag hänger inte heller riktigt med på nummer etts resonemang.