Det finns en märklig orättvisa inom medieproduktion. Om man är skribent eller copywriter är det ytterst sällan man får något cred för det man skriver. En fotograf ska däremot alltid ha namnet framträdande, helst under varje bild som en del av bildtexten. Om man skriver på uppdrag är det mer regel än undantag att företaget förs fram som “producent”, men självklart – om bilderna är tagna av företagets fotograf är det han eller hon som får ståta med namn.

Förr kunde man möjligen jämföra nedlagt arbete, rent kvantitativt, mellan fotografer och skribenter. Fotografen slavade ofta i mörkrummet och la ner många timmar på retusch och liknande. Nu används digital fototeknik mer och mer, vilket skalar ner tidsmängden som läggs ner på ett foto. Som skribent lägger man idag ned mer tid på det man skriver: konkurrensen om mottagarens öga är större, och fr a när det handlar om text behöver man tvätta och fila än mer än någonsin förut.

En av anledningarna är säkerligen att det ofta är frilansfotografer som tar bilderna för olika publikationer. Men om man som frilansskribent vill få samma genomslag, och helst också “marknadsföra” sitt egna företag precis som fotograferna kan göra, så är det fetstopp. Nej, nej, det går ju inte för sig. Tanken i många projekt är att det ju är beställaren som står bakom texten – alltså ska skribenten helst inte synas alls. Det innebär en oerhört ologisk, och snedvriden konkurrenssituation: samtidigt som fotografen får cred för varje bild som han/hon tar så säger man att fotot inte hör ihop med företagets budskap. Men om man skriver en text så får man som skribent ingen cred för det, men texten anses vara det allra viktigaste i hela produktionen och driver företagets varumärkesarbete.

Är det på grund av vad vissa väljer att kalla “bildens tyranni” som gör att vi skribenter ses som någon sorts “textmaskiner”. Problemet är att detta innebär att det blir sämre och sämre skribenter, texterna får kortare produktionstid och därmed mindre möjlighet att utvecklas i en sorts kreativ evolution.

Positivt är ändå att se hur copy blir längre och längre. Mer och mer text används, både formmässigt och funktionellt. Men frågan är när vi skribenter får ta åt oss en del cred för all transpiration och frustration, och alla timmar vid tangentbordet?