Innebär det att PR-byråernas kaxiga “reklambyråernas saga är all” är sant? Inte nödvändigtvis. För likväl som det finns en gräns för hur mycket reklam som det går att kräma in mitt ibland “redaktionellt” innehåll så finns det en gräns där PR-konsulternas nyheter tar över hela nyhetsmediet – och det blir reklam (fast på icke-köpt plats).

Det vi vet är att konsumenter är mer litterata när det gäller reklam, och blir mer litterata när det gäller PR ((det enda som motsätter det här är livskraften hos den seglivade myten om att all reklam eller all pr är bra pr/reklam fortfarande är en “sanning”)). Det innebär också att tilltron till de medier som är bärare av såväl reklam som av PR minskar – konsumenten är mer kritisk desto tröttare han eller hon blir på hög packningsgrad.

Jag brukar definiera marknadskommunikation i tre led. Två traditionella

1. reklam – dvs. varumärkeskommunikation på köpt plats. Kan handla om events, kan handla om sponsring likaväl som annonsering, dr etc.
2. PR – dvs. varumärkeskommunikation på icke-köpt plats. Alltså att jobba med pressbearbetning, bearbetning av talespersoner etc.

men den nya ingrediensen är

3. onlinenärvaro – helt enkelt att på ett annat sätt än tidigare bygga varumärkeskännedom genom att delta i sociala medier, bygga upp en konversation med sina konsumenter – i.e användare/vänner – på de arenor där de finns från början.

Den polariserade diskussion som sker inom kommunikationsbranschen; där reklambranschen försöker att förklara sig som den självklara grunden för all marknadskommunikation, där PR-företag försöker sälja in sig som det enda som behövs och där webb-byråer antyder att det enda svaret finns digitalt har en inbyggd fara – att man hela tiden bygger ett “antingen-eller”-tänkande.

För mig är det en självklarhet att varumärket idag är grunden. Produkter är måttligt intressanta långsiktigt och produkterna i sig är allt svårare att positionera eftersom utbudet ökat och därmed har också produkternas unicitet minskat. Positioneringen sker på ett individualiserat plan, där ambassadörer; oavsett om man är anställd eller konsument; skapar differentieringen i konsumentens medvetande.

Genom att börja förstå de mekanismer som finns inom det sociala livet – som blivit digitaliserat fr a inom de sociala medierna, och att det är mekanismer som omskapar varumärkesteorierna, kan också marknadskommunikationen lära sig och omskapa sig själva. Att vara närvarande på den sociala webben, att som företag låta ambassadörer vara grunden för sin närvaro i de sociala knutarna (ett uttryck jag fräckt snor från Jocke Jardenberg) innebär att man till slut tvingas att lyssna och bli deltagare. Varumärket personifieras – och blir mer personligt. Vilket i sin tur skapar incitament till att varumärket blir mer ett lovemark än bara ett brand.

Men allt det måste också underbyggas – genom att använda sig av alla tillgängliga kanaler. Varumärkets värden bygger ambassadörskapet. Bygger en del av kännedomen som sedan fastställs av ambassadörernas närvaro och trovärdighet, och den personliga relation ambassadörskapet faktiskt kan ge.

En första grundläggande förändring kan helt enkelt vara att tänka om själva termerna vi använder. Vi kanske ska prata om marknadskonversation istället för marknadskommunikation. Det innebär att lyssna via de kanaler där man kan lyssna, delta i de kanaler där man kan delta men också att säga det man vill säga i de kanaler som är mer megafoner än andra. För genom att man tillåter sig att lyssna och närvara så blir de delar som handlar om att ropa mer effektiva – eftersom man i konsumentens medvetande har ett förtroende och en (början) på en mer personlig relation.

Så mitt svar på min egen fråga blir snarare: nej, inte som reklam. Men som traditionellt instängslat tänkesätt så är hela kommunikationsbranschen i fara om man inte väljer att förändra sig.

Det kom snabbt ett mail från Polopolys Gustaf Sahlman, som är VD för företaget. Kritik får uppenbarligen inte ges. I varje fall så väljer då denne att vara raljerande i sitt mail till en kritisk person.

Hoppas att du inte fått alltför stora mentala ärr av denna tortyrupplevelse.

Alltså. Gustaf har fått några saker om bakfoten:

• Kritik är inte farligt. Det är bra. Istället för att ifrågasätta kritikern – ifrågasätt det egna företaget, den egna kommunikationen. Lär något av det. Och om det är så att kritiken upplevs som orättvis, fråga och diskutera utan att raljera. Kritikern kan vara din nästa kund om du gör det rätt. Om du gör fel kommer du att förlora inte bara den personen utan flera andra eftersom inget längre är hemligt.
• Förvänta dig inte att ett mail är konfidentiellt. Om du har svårt att hålla huvudet kallt – låt någon annan sköta mailandet med kritiker. Engagemang och passion för den egna produkten är jätteviktigt: men förväxla aldrig din egen tilltro till produkten med att alla andra tänker samma sak om den. Att välja att maila istället för att ta diskussionen i en forumtråd, i bloggkommentarer etc. är faktiskt lite dumt. Ett mail försvinner men det som publicerats online ligger kvar.
• Gör research. Att förutsätta att någon inte är tillräckligt kunnig är dumt. För även om personen möjligen är ute och cyklar så är hans eller hennes åsikter de som kommer att synas i Google. Respektera även idioterna. Försök att bemöt även trollen med någorlunda hyfs. Annars kommer den andra sanningen att vara den rätta om ditt företag, image byggs inte av företaget utan av de som iakttar företaget.

Det är egentligen ganska enkelt: den enda gång som ett företag faktiskt äger sitt varumärke är i PRV-sammanhang. I alla andra sammanhang sker förändringen mot att man som företag endast är delägare till sitt varumärke. De andra delägarna är alla som kan tycka något om detsamma. Att välja att raljera mot en kritiker som de facto har ett antal intressanta inlägg är att rakt av visa att man inte förstår detta. Så man får väl helt enkelt hoppas att Atex förstår det bättre, och att Gustaf på Polopoly lär sig något om de sociala nätverken.

Uppdatering: Jag har fått veta lite mer om fortsatt brevväxling och det fascinerar mig att personer som säger sig arbeta med den nya webben har så analoga värderingar. Mitt inlägg tar sin utgångspunkt i den diskussion som skett mellan David och Gustaf men för sedan en synnerligen allmängiltig, och progressiv, diskussion om kritik och hur ett varumärke kan bemöta det. Tyvärr går detta över huvudet på ett antal kommentatorer, däribland Gustaf Sahlman. Enkelt: jag tyckte det var ett dumt sätt att bemöta en person som David. Men det är inte bara Gustaf Sahlman och Polopoly som gör det utan det sker överallt. Seth Godin skriver om det i den analoga världen och påpekar helt enkelt att om en restaurang har olika sorters bord – se till att inte ha några “dåliga” bord:

Hence the marketing dilemma: who should get your best effort? Should it be the new customer who you just might be able to convert into a long-term customer? Or should it be the loyal customer who is already valuable?

Sorry, but the answer is this: you can’t have a bad table.

No one wants to settle for the bad table, your worst salesperson, your second-rate items. Not the new customers and not the loyal ones…

[...]

Treat different people differently. But don’t treat anyone worse.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu. Utan att de bästa kreativa hjärnorna, de mest flagranta strategerna knappast kan få några jobb utifrån det sätt som P&G nu anser vara det rätta. För det är ofta människor med liten kunskap om hur man är politiskt korrekt och ofta högljudda åsiktsmaskiner som gärna pratar (eller skriver) först och om de har tid att ens göra det, tänker sedan. Och det skulle knappast vara svårt att hitta såväl korkade som utanför sin kontext “kränkande” uttalanden från såväl mig som många andra inom branschen.

När man tittar på en ny generation av blivande anställda så är det några saker som är intressanta: de är individualister, jobbet är inte allt och de är otrogna mot sina varumärken om inte varumärket uppfyller det som förväntas. Det är också individer som vet sitt värde. Varje person blir mer och mer ett personligt varumärke. Det innebär att de vill inte ägas utan äga. Det vill säga (när det gäller employment branding): ett företag kan inte äga sina anställdas tankar – inte ens deras tid, utan det hela handlar om att företaget måste göra det värdefullt och meningsfullt för sina anställda att göra goda saker för företaget. Om företaget väljer att tysta sin medarbetare kommer den medarbetaren knappast att älska företaget mer, eller tiga still utan vid bästa tillfälle berätta om vad som hänt och dissa företaget. Så employer branding handlar om samma saker som annan branding: att skapa en positiv relation där varumärkets erbjudande fyller de behov konsumenten/arbetstagaren faktiskt har. I grunden handlar det helt enkelt om ett grundläggande paradigmskifte i hur vi ser på anställda: om den anställde förut var till för företaget som en del av ett kollektiv så är vi idag på väg mot en syn där företaget är till för den enskilda individen som väljer att lägga sin tid och sin kunskap till företagets förfogande.

Utifrån detta är P&G:s handlande huvudlöst. Och frågan är hur man i slutänden tänker sig, som företag med mycket strikta uppförandekoder och regler mot bloggande och sociala nätverk, att behålla de allra bästa. En vis man sa till mig, när det gällde kreativt arbete, att “alla företag behöver en Zlatan, men Zlatan måste få vara Zlatan annars byter han lag”.

Jag tror helt enkelt att ett sånt här handlande inte skyddar varumärket utan skadar det. I längden eftersom det innebär att de bästa, men ibland vildaste, hjärnorna helt enkelt inte kommer vilja underställa sig såna här regler. Oavsett om personen syns eller inte så krävs det starka personligheter, med hög kreativ relevans och personlig integritet för att ett varumärke ska växa sig starkt och intressant imagemässigt. Det gör inte P&G just nu.

Annika Lidne har skrivit om ungefär samma saker under dagen. Läsvärt utifrån att hon analyserar det i tre perspektiv: bloggaren, media och företaget. Senare under dagen kommer antagligen en postning på Same Same But Different runt media och bloggar med utgångspunkt i Bringeusaffären.

Jag föreslår i min bok att tv-avgiften ska betalas av alla via skattsedeln och att pengarna ska gå direkt till public serviceföretagen, inte in i statskassan.
På så sätt kan inte de 10 procent som låter bli att betala tv-avgiften skolka längre. Dessutom behöver man inte längre definiera för vilken mottagningsapparat tv-avgiften ska gälla. den gäller för public service programutbud.

Tidigare i veckan har Christina Jutterström även intervjuats av Björn Falkevik och övriga tittare via Bambusersystemet här och här, en inverterad intervju på Bokhora och av Skugge på Vulkanbloggen. På bloggen Kulturekonomi har hon avlämnat en mängd lästips istället för att säga samma saker som överallt annars (bland annat Long Tail och Manuel Castells bibel) och hos Popova/RvdB på Dagens Story publicerar hon ett kapitel ur boken. Saknas gör What’s Next-intervjun som jag inte kan hitta – Måns; vart det inget?

Fler och fler jobbar på olika sätt via Facebook. Ibland blir det – jag vet inte – lite märkligt när det är privatpersonerna som lägger ut ex. vis ett tips på en tjänst. De bilder som man väljer kanske inte alltid förhöjer seriositeten: eller kan skapa en lätt alienerad känsla. Senaste exemplet är från Poolia som jag hittade i Reklamsverige.

Jag tror visserligen att sociala medier kan vara mycket viktiga för att hitta och skapa relationer till framtida medarbetare. Men frågan är om det alltid är bäst att vara “privat” när man uttalar sig å företagets vägnar.

1. Hasse Brindfors filosofierar över bärkassens reklameffekt och menar att den har stora möjligheter, med ett högt värde som branding-kanal. Men exemplen känns lite tunna.
2. Nina har skrivit en mycket bra text om varumärken och marknadsföring där hon utgår från att vi väljer våra varumärken på samma sätt som vi väljer våra vänner: det är under förutsättningen att varumärken och mottagaren faktiskt är en relation på samma sätt som en mellanmänsklig relation. Om dessa förutsättningar gäller så menar Nina att mycket av marknadsföringen har missat hur vi faktiskt väljer våra vänner: väljer vi dem som är mest högröstade, snyggast och anser sig själva nog? Eller handlar det snarare om att skapa en inbjudan? Ninas slutsats är intressant utifrån detta:
   

   Jag tror att ett sånt här synsätt skulle göra det lättare att träffa rätt med sin reklam. Bra reklam funkar redan så här, så i vissa fall skulle det inte bli någon skillnad. Men mycket reklam har ändå mer karaktären av torgmöte än kafferep. Så mitt förslag är att man tar sin briefmall och byter ut “Vad är reklamens budskap?” till “Vad ska vi bjuda in till?” och testar vad som händer. För allvarligt talat känns “budskap” betydligt mer politiskt parti än bästa kompis. Och inte så många gillar politiker mer än sina närmsta vänner.

   Jag brukar jämföra varumärken med att flirta och träffa sin älskade – och min slutsats blir ungefär densamma: men med ett ytterligare perspektiv – attraktionen.
   Samtidigt måste man onekligen inse att även detta inte är enkelt. I en bloggpost diskuterar Berglund sin känsla av att bli manipulerad.

3. Jerry Silfwer aka Dr Spinn försöker definiera vad PR är. Knappast det enklaste att ge sig på men han lyckas rätt bra ändå.
   

   Ordet public i public relations torde snarast översättas till publiker. En publik är PR-världens motsvarighet till reklamvärldens målgrupp. Målgrupper delas traditionellt in efter demografiska variabler (ålder, kön, geografisk position, socioekonomisk status etc.) medan publiker indelas efter deras sätt att kommunicera/agera (aktivitetsgrad, kanalval, mediekonsumtion etc.).
   PR blir därför snarast relationer till publiker!

   Diskussionen efter postningen fördjupar också det hela.

4. Alla kanske inte kommer ihåg årets märkligaste stunt: Medisondatorerna. En lätt manierad direktör förklarade att de skulle sälja datorer för en tusenlapp och fick oerhört mycket media. Det hela byggdes vidare med uttalanden om politisk karriär. Aleborg Solutions marknadschef Sulo fick oväntat en T-shirt (tipstack Alter Ego) från företaget Geektown efter att påpekat att hans pengar för datorn nog var borta. Vad stod det på den? “Jag beställde en laptop av Medison och allt jag fick var den här t-shirten” såklart.
5. I samband med att fler och fler arbetsgivare använder såväl Google som sociala medier för att kolla upp sina potentiella anställda så ser entreprenörer möjligheten att erbjuda tjänster som på olika sätt kan rensa eller förändra eventuella ofördelaktiga omnämnanden om personen. Ett exempel är Reputation Defender.
6. Jay Deragon skriver om Creative Strategy Advantage. En rejäl kaka att bita i.

PR-byråerna har under senaste åren försökt att sätta sig i ett vinnarhål gentemot reklambranschen – och i en sak har de rätt: kommunikation idag handlar mycket mer om vad som sägs till vem än om själva formatet. Det som dock de har fel i är att det hela skulle innebära att reklambyråerna är förlorare.

Det som snarare håller på att hända är att vi mer och mer smälter samman de olika delarna, på grund av att det krävs ett helikopterperspektiv på hela den marknadskommunikativa spelplanen. För att prata i militära termer så krävs att man skapar en sorts “klusterbomber” av information som är målsökande på ett helt nytt sätt. Ju mer jag pratar med företagare och berättar hur vi ser på marknadskommunikationen desto mer övertygad blir jag om att jag har rätt.

Sociala medierna är en del av spelplanen, och att lära sig att använda sig av dem är nödvändigt: det är de närmaste åren företagskritiskt att hantera dessa och kunna skapa effektiv kommunikation till rätt målgrupper. Men det som jag kan vända mig mot är den dikotomi som lätt skapas: när nu internet finns så måste (enligt enkel antingen-eller logik) något annat (säg TV-reklam) försvinna. Lika dumt som att säga att sociala medier är en övergående trend är att säga att printreklam kommer att försvinna. Snarare bör man se att man fått fler verktyg, fler vapenslag att använda för att kunna skapa närvaro och relation med målgruppen.

Så jag vet inte om jag faktiskt har något att säga om att vrida en byrå till mer web 2.0. För i mina ögon handlar det snarare om att se till att byrån är rätt i tiden, kan erbjuda kunderna det som kunderna behöver och i slutänden skapa bra reklam; kreativ och effektiv men idag på flera arenor, med ett antal fler kopplingar mellan formaten.

Det som dock är min inställning är att den byrå som tycker det verkar jobbigt – den ska nog göra något annat än reklam.

En snabb genomgång av clashen mellan sociala medier och pressreleasen.

Varför förändra pressmeddelandet?

1. Anpassa den till dagens teknik och innehåll
2. Öka den virala spridningen av företagsnyheter
3. Delvis göra journalisternas jobb enklare
4. Underlätta söket

Nytt beteende när det gäller pressinformation – går inte längre genom mediefiltret bara:
Linjärt mellan pr-byrå via mediekanaler och publik men numera också utan filter. USA: 51 % av IT-industrin läser pressrellar via Google News och Yahoo! News. Det behövs därför en nyckelordsstrategi, för att nyckelordsoptimera pressrellen.

Internet rationaliserar bort mellanledet – det innebär att pressrellen har olika målgrupper:

• traditionell media/journalister
• pressinfo till bloggare
• kvalificerad PR mot bloggare
• relationsbyggande med bloggare
• direktinformation till allmänheten

och dessa målgrupper måste ges relevant info utifrån deras förutsättningar och deras eget intresse. Att skapa relevans för varje målgrupp är superviktigt.

Olika tekniska lösningar kan hjälpa till med att skapa sociala plattformar för att öka pressrellens ämne:

• technorati – trackbacks
• del.icio.us – länkbibliotek runt pressrellen
• youtube
• flickr
• slideshare

social media press release-template togs fram av PR-byrån Shift (jag skrev om det här).
En samlad portal: Social Media News Room från PRNN
Ford Focus exemplifieras.

taggning är kanske viktigast

Fler nyheter: GMssocial media newsroom
Electrolux och Cisco.
Nokia startat en specifik presstjänst för bloggare.

Ulrica har hittat ett exempel där instore marketing inte riktigt fungerar…

Ξ

Torstensson förklarar användargenererade communities:

“Man är i communities för att ladda upp, umgås och skriva. Ha kul.[...]Det finns också andra drivkrafter som ego och uppmärksamhet. Som exempelvis bloggare kan det vara att synas på många ställen.”

Ξ

Jerry Silwer har samlat ihop sju saker om bloggar (och sociala medier) som han menar är viktiga att tänka på och som många missar. Jag tycker dels att en del är lite självklara och en del som känns som om han träffar vid sidan av ämnet. Men några är mycket viktiga:

2. Att starta en egen blogg är det sista din organisation ska göra – inte det första
Innan du eller din organisation startar en blogg måste det internt finnas en kännedom om hur de sociala medierna påverkar dig idag.[...]

Det han egentligen säger är grunden för all marknadsföring: om man inte vet vad ens varumärke står för ska man börja där istället för att försöka att operativt marknadsföra varumärket och under tiden fylla det med värden – då finns det en fara att värdena inte blir de egna utan någon annans.

6. Det behöver inte vara privat, men det måste vara personligt
Vem är det som skriver bloggen? Vem har startat nätverket på Facebook? Vet vi inte vem du är, då bryr vi oss inte. Du kan absolut vara anonym, men då blir det än viktigare att det du skriver osar av personlighet och hemligheten om vem du är måste addera till upplevelsen av att läsa det du skriver. Det privata kan du lämna därhän, men kom ihåg att det knappast finns något tråkigare i bloggosfären än avhumanifierade organisationsbloggar utan undertecknare.

All marknadsföring måste skaffa sig ett förhållningssätt till det personliga. “Live your brand” är inget annat än att faktiskt göra just det. Det personliga kan antingen vara att berätta en sannare bild (typ Dove) och därmed ge en bild av vad varumärket vill stå för, eller skapa en historia och ikoner (typ Heidis etc) som skapar en känsla och ett lovemark.

Ξ

Directly from the horse’s mouth? JMWs blogg berättar om hur PR-byrån Blinn har listat de tio vanligaste lögnerna som en PR-byrå säger sina kunder. Undrar hur bra det är att faktiskt göra en sån lista som PR-byrå…

Ξ

Vassa Eggen har läst Jupiter Research-undersökning om SEO vars slutsats lite tillspetsat är:

“Sök är inte längre en tilläggs-grej för marknadsförare. /…/ Det är fronten och kärnan. Sök är en kraftfull kanal på egen hand, men effekten är mångdubblad när den kombineras med offline-kanaler.”

Det intressanta är att en majoritet av sökningarna skapats genom “offline”reklam, dvs. en integrerad reklammix är nödvändig. Frågan är dock om det här kommer att förändras snabbt eller sakta i takt med att onlinereklamen ökar. Å andra sidan: onlinereklamen behöver inte SEO på samma sätt.

Jag vet att Newsdesk håller på med liknande idéer och det hela är så klart en del av framtiden: att göra informationen öppen men också hitta sätt att använda den genom att blanda in olika “chunks” till en “mash”.

Social Media Relations And The News Room

Bloggen Tre Flickor har skrivit en uppdatering och en sorts tänkvärd sammanfattning.

Ekosexuell (på engelska ecosexual) är alltså nästa steg efter metrosexualiteten (ett begrepp som väl ärligt talat är rätt gammalt nu). Det här är något vi diskuterade under vår konferens i New York då vi bland annat pratade med amerikanska pr-byråer om miljömedvetenhet. För om privatpersoner/konsumenter tidigare ville visa att det var viktigt att pyssla om sig själv är det nu ännu viktigare att påvisa att man pysslar om miljön.

Jag är lite skeptisk. Jag fattade “metrosexuell” men samtidigt var jag redan då fundersam över att använda termen “sexuell/sexual” för en livsstil. Det kräver av konsumenten att den kan abstrahera en term ganska långt. Svårigheten jag mötte när man med kunder pratade om en “metrosexuell” trend var att helt enkelt hela tiden definiera bort det sexuella i meningen av en läggning, och lägga det på ett sorts idealiserat plan.

Branschen och vi planners har pratat om det ofta – men ibland känns det som om vi glömmer våra seriösa idéer eftersom alla Web2.0-grejer är så coola och virala filmer känns så fräscha och nyskapande: men att inse att all marknadsföring måste integreras med varumärkets substansvärden och inte leva på sina tillfälliga metavärden borde vara med i varje tanke som vi för fram. Och problemet är ju att “alla” varumärken inte kan satsa all sin budget på att skapa buzz – dels bygger det en inflation i pratet om varumärken och dels kan bara ett visst antal “få plats”. Om däremot buzzen hjälps upp av mer traditionella marknadsföringsinsatser så kommer det bli mer säkert och effektivare relationer. Tror jag. Vad tror ni?

Nina tar en liknande dragning:

Men. Det jag inte fattar (kanske för att jag inte är journalist) är varför alla nya hypes inom marknadskommunikation per definition ska slå ut de gamla. Cheap Monday är en dundersuccé utan reklam. Då är helt plötsligt reklambyråerna illa ute. Eller om någon satsar på förpackningsdesign. Eller PR. Eller web. Eller vad-fan-som-helst.

Ursäkta, men är inte det lite som att dödförklara mjölk för att nån kom på att man började importera kaffe? Vissa gillar bara mjölk. Det funkar för dem. Andra gillar kaffe, men HATAR mjölk och skulle aldrig ta ett glas. Men däremot kan man gärna ta en Loka. Och de flesta tycker väl att kaffe med en skvätt mjölk i är gott. Man gillar det ena, man gillar det andra, men allra bäst blir det tillsammans, liksom.

Precis. I ena änden pratar vi om Long Tail och valfrihet, å andra änden gör reklambranschen precis samma saker som alla andra.

Nu startar Jan Larsson – under många år statssekreterare under Göran Persson – pr-företaget JLK, som i Jan Larsson Kommunikation.

(Dagens Media)

Alla de 23 kors som Motormännen satte upp efter väg 259 mellan Huddinge och Haninge på tisdagen har rivits upp.

(DN). Korsen är en kampanj som Motormännen gjort för att lyfta fram särskilt farliga vägsträckor. Läs om själva kampanjen här. Ett antal bloggar har uppmärksammat det hela:

De verkar vara eniga om att tanken möjligen är god men att det ändå är ett dåligt sätt att skapa uppmärksamhet. Ninschen menar att hon blir en sämre bilförare eftersom hon kommer att tänka på sina kompisar som dött, Anne-Marie Ekström (fp) och En Blogg om Oväsentligheter menar båda att det finns andra problem, tidigare i själva biltrafikprocessen som skapar olyckor snarare än farliga vägavsnitt. En som går emot strömmen är däremot Slottet i saknadens dalar som anser att det råder en strutsmentalitet i trafiken runt säkerhetsfrågorna.

Mediemässigt kan ändå Motormännens kampanj ses som relativt bra. Och det är åtminstone generellt hälften kanske mer av värdet man söker när man väljer att göra en sådan här gerillakampanj: mediaplaceringen (ett lyckat exempel är Miamis kampanj för Svenska Dykarförbundet i Stockholm – själva skyltarna försvann men impacten i media gjorde kampanjen effektiv). Den redaktionella PR:n är mycket mer värd i det här fallet. Så rent marknadskommunikativt var det en fördel att Motormännens kors rycktes upp eftersom det gav mycket mer media och därmed uppmärksamhet hos de som faktiskt bestämmer över trafiksäkerheten: politikerna. För den här kampanjen är självklart inte en kampanj som syftar till att först och främst få bilister på nämnda vägsträcka att sänka farten utan kampanjen har till syfte att lyfta fram de vägsträckor som fortfarande är farliga – målet är att skynda på ombyggnationen av vägar som ännu inte mitträckeutrustats etc.

Persson förnekar förstås att han ska vara lobbyist. Han skambelägger detta fortfarande. Men lite larvigt blir det ju. Vad tror han egentligen att en lobbyist är? Någon som smyger omkring och mutar politiker? Svaret är att det är en erfaren person (eller Persson) som ger råd och vägledning till den som vill föra ut sitt budskap eller har något att sälja. Alltså precis det som Persson nu ska syssla med. Antagligen kommer Persson inte syssla med den mindre glamorösa sidan av jobbet, alltså det som verkligen är jobb. Att skriva pressmeddelanden, skriva rapporter och ringa journalister kommer han nog inte att sänka sig till. Men lik förbannat ska han ägna sig åt strategisk rådgivning, alltså är han lobbyist.

Persson Grafman, Helene: Öppna arenor och slutna rum : några kommunikationskonsulter i Dalarna ser på opinionsbildning [pdf]

Jag har inte hunnit läsa klart hela själv.

Sweden to open first virtual embassy – MSNBC.com
FOXNews.com – Sweden to Set Up Virtual Embassy in ‘Second Life’
ArsTechnica – Second Life Swedish embassy to lure real-life tourists
Sweden plans embassy in Second Life – smh.com.au (Australien)
Boing Boing: Sweden to be first country with official embassy in Second Life (mest spinnskapande)
Sweden to open embassy in cyberspace – India News
Cyber Diplomacy: Sweden Opens Virtual Embassy in Second Life – SPIEGEL ONLINE
Business Report – Sweden to open embassy in Second Life (Sydafrika)
Monday Breakfast Bender – Offbeat (kanske inte helt positivt…)
Second Life members advised to get first life | Metro.co.uk
Sweden to Open First Virtual Embassy in Second Life – New York Times (Reuters)
Sweden to open first virtual embassy in Second Life – washingtonpost.com
World Hum – Sweden Reveals Embassy Plans for Second Life