Uppdatering: Ah, nu förstår jag. Regdex och ett gäng scripts så har han fixat en blogg som helt enkelt snor inlägg – och dissar dem automatiskt. Underlig idé. See you in the Akismet fandango, idiot.

Kontaktmannen har råkat ut för en annan som totalt missat det här med kommentarer och använder sin wordpressblog till megafånerier: YAP.

Uppenbarligen en IT-människa och efter de senaste veckornas idiotiska händelser i ett av våra sociala medie-projekt så är jag inte förvånad.

Det verkar som om sommaren är årstiden för troll och personer som inte förstår vad en blogg faktiskt är. De borde kanske gå våra kurser?

Så frågan är nu: vad ska jag med Researcher till?

Och samtidigt vill jag fråga de (få) som fortfarande läser den: vad vill ni att jag ska göra med Researcher? Jag ser ett antal möjligheter:

1. Fortsätta som förut. Postningar sker då och då.
2. Försöka att hitta andra som också vill skriva på Researcher och låta det bli en collaborative blog
3. Lägga ner rakt av. Inse att Researcher gjort sitt som den första bloggen om reklam på svenska.
4. Låta Researcher gå in i deepedition.com som en egen kategori.
5. Sälja den.

Berätta vad ni tycker – hjälp mig ta ett beslut.

Apropå stolta så tror jag att Jeffrey och gänget på Manolo är det. De har sålt sin blogg till till Egmont. Björn berättar lite tankar hos Bison och Tomas utvecklar det på IW. Det är nu det börjar.

Intressant är också att Bison kommer att intervjua Stina Honkamaa, vd för Google Sverige och Nicklas Lundblad, europeisk policy manager för Google. Och de gör det exklusivt för en mediablogg, och kör “open source”-frågor via Jaiku. Kul för Fredrik och kul för oss som gillar nya medier.

Fyra av tio ogillar bloggreklam

Problemet är att lika många anser att det inte spelar någon roll. Statistiskt innebär det snarare att det är den negativa delen som är osäker som riktmärke. Men eftersom vi alla måste driva våra varumärken så måste DM driva en bloggskeptisk linje. Fortfarande. Det är tråkigt.

Men undersökningen är intressant (oavsett hur journalister försöker att driva den för sina egna teser). För det som det visar är en förskjutning i hur pr-litterata många är. Och att framtidens blogg-pr och blogg-reklam måste bygga på en mycket högre grad av relevans. Pallin på Mahir gör ett vist pratminus:

Vår tes är att nästa bloggstjärnor blir de engagerade bloggare som håller hög kvalitet i en speciell kategori, såsom Bokhora och Taffel.se.

Själv tror jag inte att transparensen är behövd fullt ut, även om jag knappast kan se någon vinst i att begära att bloggare inte berättar att de fått saker från ett företag och uppmanats att testa dem. Jag tror att den lilla gruppen som Mahirs undersökning relaterar till: de som ser att placerade saker och reklam på en viss blogg faktiskt ökar trovärdigheten kan vara en riktgivare. För det handlar snarare om att skapa en känsla av att bloggaren är viktig, och att varumärket vill synas tillsammans med bloggaren. Genom att då satsa på mer nischade, ämnesinriktade och innehållstrovärdiga bloggar så skapas denna mer dynamiska syn på samspelet mellan innehållskreatörer och varumärken.

PS. Min kompanjon och vän Sofia diskuterar det på sin personliga blogg. DS.

Men det var inte det jag skulle skriva om nu. Utan att de bästa kreativa hjärnorna, de mest flagranta strategerna knappast kan få några jobb utifrån det sätt som P&G nu anser vara det rätta. För det är ofta människor med liten kunskap om hur man är politiskt korrekt och ofta högljudda åsiktsmaskiner som gärna pratar (eller skriver) först och om de har tid att ens göra det, tänker sedan. Och det skulle knappast vara svårt att hitta såväl korkade som utanför sin kontext “kränkande” uttalanden från såväl mig som många andra inom branschen.

När man tittar på en ny generation av blivande anställda så är det några saker som är intressanta: de är individualister, jobbet är inte allt och de är otrogna mot sina varumärken om inte varumärket uppfyller det som förväntas. Det är också individer som vet sitt värde. Varje person blir mer och mer ett personligt varumärke. Det innebär att de vill inte ägas utan äga. Det vill säga (när det gäller employment branding): ett företag kan inte äga sina anställdas tankar – inte ens deras tid, utan det hela handlar om att företaget måste göra det värdefullt och meningsfullt för sina anställda att göra goda saker för företaget. Om företaget väljer att tysta sin medarbetare kommer den medarbetaren knappast att älska företaget mer, eller tiga still utan vid bästa tillfälle berätta om vad som hänt och dissa företaget. Så employer branding handlar om samma saker som annan branding: att skapa en positiv relation där varumärkets erbjudande fyller de behov konsumenten/arbetstagaren faktiskt har. I grunden handlar det helt enkelt om ett grundläggande paradigmskifte i hur vi ser på anställda: om den anställde förut var till för företaget som en del av ett kollektiv så är vi idag på väg mot en syn där företaget är till för den enskilda individen som väljer att lägga sin tid och sin kunskap till företagets förfogande.

Utifrån detta är P&G:s handlande huvudlöst. Och frågan är hur man i slutänden tänker sig, som företag med mycket strikta uppförandekoder och regler mot bloggande och sociala nätverk, att behålla de allra bästa. En vis man sa till mig, när det gällde kreativt arbete, att “alla företag behöver en Zlatan, men Zlatan måste få vara Zlatan annars byter han lag”.

Jag tror helt enkelt att ett sånt här handlande inte skyddar varumärket utan skadar det. I längden eftersom det innebär att de bästa, men ibland vildaste, hjärnorna helt enkelt inte kommer vilja underställa sig såna här regler. Oavsett om personen syns eller inte så krävs det starka personligheter, med hög kreativ relevans och personlig integritet för att ett varumärke ska växa sig starkt och intressant imagemässigt. Det gör inte P&G just nu.

Annika Lidne har skrivit om ungefär samma saker under dagen. Läsvärt utifrån att hon analyserar det i tre perspektiv: bloggaren, media och företaget. Senare under dagen kommer antagligen en postning på Same Same But Different runt media och bloggar med utgångspunkt i Bringeusaffären.

Brandrepublic: Det Resumé borde vara

*flinar* Det där gjorde min eftermiddag, kära Nina! :)

Ulrica har hittat ett exempel där instore marketing inte riktigt fungerar…

Ξ

Torstensson förklarar användargenererade communities:

“Man är i communities för att ladda upp, umgås och skriva. Ha kul.[...]Det finns också andra drivkrafter som ego och uppmärksamhet. Som exempelvis bloggare kan det vara att synas på många ställen.”

Ξ

Jerry Silwer har samlat ihop sju saker om bloggar (och sociala medier) som han menar är viktiga att tänka på och som många missar. Jag tycker dels att en del är lite självklara och en del som känns som om han träffar vid sidan av ämnet. Men några är mycket viktiga:

2. Att starta en egen blogg är det sista din organisation ska göra – inte det första
Innan du eller din organisation startar en blogg måste det internt finnas en kännedom om hur de sociala medierna påverkar dig idag.[...]

Det han egentligen säger är grunden för all marknadsföring: om man inte vet vad ens varumärke står för ska man börja där istället för att försöka att operativt marknadsföra varumärket och under tiden fylla det med värden – då finns det en fara att värdena inte blir de egna utan någon annans.

6. Det behöver inte vara privat, men det måste vara personligt
Vem är det som skriver bloggen? Vem har startat nätverket på Facebook? Vet vi inte vem du är, då bryr vi oss inte. Du kan absolut vara anonym, men då blir det än viktigare att det du skriver osar av personlighet och hemligheten om vem du är måste addera till upplevelsen av att läsa det du skriver. Det privata kan du lämna därhän, men kom ihåg att det knappast finns något tråkigare i bloggosfären än avhumanifierade organisationsbloggar utan undertecknare.

All marknadsföring måste skaffa sig ett förhållningssätt till det personliga. “Live your brand” är inget annat än att faktiskt göra just det. Det personliga kan antingen vara att berätta en sannare bild (typ Dove) och därmed ge en bild av vad varumärket vill stå för, eller skapa en historia och ikoner (typ Heidis etc) som skapar en känsla och ett lovemark.

Ξ

Directly from the horse’s mouth? JMWs blogg berättar om hur PR-byrån Blinn har listat de tio vanligaste lögnerna som en PR-byrå säger sina kunder. Undrar hur bra det är att faktiskt göra en sån lista som PR-byrå…

Ξ

Vassa Eggen har läst Jupiter Research-undersökning om SEO vars slutsats lite tillspetsat är:

“Sök är inte längre en tilläggs-grej för marknadsförare. /…/ Det är fronten och kärnan. Sök är en kraftfull kanal på egen hand, men effekten är mångdubblad när den kombineras med offline-kanaler.”

Det intressanta är att en majoritet av sökningarna skapats genom “offline”reklam, dvs. en integrerad reklammix är nödvändig. Frågan är dock om det här kommer att förändras snabbt eller sakta i takt med att onlinereklamen ökar. Å andra sidan: onlinereklamen behöver inte SEO på samma sätt.

Fredrik kommer också att delta i paneldebatten på Omform på måndag.

Undersökningen drar också intressanta slutsatser om Facebooks funktion framförallt när det gäller äldre nätanvändares inställning till sociala medier:

Facebook har en pedagogisk uppgift. Facebook har gjort framför allt nya, äldre målgrupper intresserade av sociala medier.

Redan idag räknar man med att var fjärde svensk använder någon sorts social media – störst är MSN med sina 72 % men Facebook har gjort en rejäl upphämtning bara på någon månad.

Det har varit mycket diskussioner tidigare om varför planners ofta är de reklamare som bloggar. Jag tycker inte det är konstigt – vår uppgift är inte att vara kundrätt utan att vara konsumenträtt – i vårt uppdrag kan ligga att säga åt vår kund att den faktiskt har fel. Det är en viktig sak som jag hoppas inte glöms bort.

Ps. Adland har bytt CMS-system och ser helt annorlunda ut. Ds.

Svenska bloggare är ett gäng misslyckade journalister som med sin telefonfobi eliminerar sig själva till en matrixklonad kör av rövslickande kommentatorer som skulle göra Arne Hegerfors ytterst välförtjänt av världens längsta guldgrävspade i jämförelse.

Observera att RvdB skriver “svenska” bloggare. Själv undrar jag hur han får ihop det logiskt eftersom han själv numera är en “bloggare” – är han och de andra på Dagens Medias Köksveckan med andra ord misslyckade journalister med telefonfobi? Uppenbarligen. Eller så är de inte svenska.

Bloggare kännetecknas av telefonskräck och av att de inte orkar hitta eget källmaterial

Särskilt om man betänker Dagens Medias egna hårda arbete med att hitta eget källmaterial och deras teknik när det gäller telefonintervjuer. Dock – Silfwer gör en mycket snygg och genomtänkt postning som är en snygg slapping mot RvdB:

Rolf kanske borde hitta en ödmjukare stans och fråga sig vad som egentligen är dagens media?

Bulls eye.

I förlängningen innebär detta att det finns en risk att etablerade medier som DN och SvD kommer att styra bloggosfärens innehåll allt mer. Den alternativa agendan som bloggosfären vill representera riskerar att endast bli en förlängning av de traditionella mediernas agenda.

Det Mason ser som möjligheten är att bloggosfären kommer att genomgå en självsanering för att därmed behålla “trovärdighet och rätten att sätta sin egen agenda”. (Aftonbladet ((Med den uselt och felaktiga rubriken: “Bloggaren är köpt”. Inte oväntat från Aftonbladet.)). Bisonblog skriver också om det och har gett ett annat perspektiv här.)

Den alltid lika briljanta A. von Achtersnurra skriver ungefär som jag om Masons debattinlägg: Skriver du sämre om du får betalt?

Nini berättar om hur hon reagerar på reklam och har onekligen en riktigt intressant iakttagelse:

Eller som det står på Clerasil: New Best Ever Formula!! Vad hände med New and Improved?

Schmut har hittat en müsli som känns rätt… beige. Finax väljer att lansera “Da Musli” i riktig MTV-anda. Problemet är att namn och exekution totalt suger:

MTV-generationen som är alldeles för cool för att äta sådan där trist basmüsli. tydligen gillar dessa ungdomar strawberry mer än jordgubb och måste lotsas in i vuxenmatsvärlden med hjälp av flashiga färger, könsstereotypa grepp, trevlig svengelska (powered by havre) och flingor formade som stjärnor och ringar.

Jag gillar Dagens Medias blogg (när RvdB håller sig undan) men trist att de verkar få kalla fötter och censurerar Fredrik så mycket. Tia, kom igen – losen up!

Trinity Medias Sly Bailey menar däremot att onlineannonseringens påverkan på tidningarna har blivit något överdriven:

There’s no question that the internet represents an enormous challenge to our business models, as we face the twin threats of consumers accessing the web for news and entertainment and advertisers following the eyeballs.

Hon tror att printeditionerna kommer att vara viktiga en lång tid framöver, och menar att det är fel att titta på hoten istället för att se möjligheterna även i gamla medieval. (MediaGuardian)

Brand Autopsy tipsar om boken Make to stick. Verkar läsvärd. Själv ska jag, när jag hinner, recensera ett gäng böcker som jag läst.

Briljant idé – varumärken som CAPTCHAs. Och onekligen har det tänkts hos flera enligt MIT Adlab.

IT-forskningsföretaget Primelabs anställer Anton på Fyra Nyanser Av Brunt som bloggare. Grattis! (Primelabs)

Modebloggaren Sigrid blir en av H&Ms skyltfönster berättar Metro. Kul för Sigrid och de andra men på tal om det här med integritet… Onekligen är inte det helt enkelt när man kan få saker gratis… Finns helt klart en fara att bloggandet alltför mycket blir “köpt” och därmed blir alla bloggare misstänkta för att ha en egen agenda.

Björn M berättar om ett udda och extremt reklaminslag: ett flygplan som skriver samma meningar om och om igen. (JMW blogg)

I så fall får du ta en titt här, Evas underkläder erbjuder något för alla smaker. En polare till min handlade hos dem för ett tag och var väldigt nöjd. Han tyckte jag borde tipsa om sajten här på bloggen. Eftersom jag är en snäll vän gör jag som han önskar. Handla lungt nu.

Ingen vet om han har någon vän som faktiskt handlat där, men det känns onekligen lite misstänkt. Så frågan är – hur billig är en bloggares integritet? En trisslott, visserligen potentiellt en högvinst – men annars inte värd mer än tjugofem kronor. Och att göra som Jodenius gör innebär att man lätt misstänkliggörs för att ljuga. Han försöker senare förklara sig vilket gör det hela ännu mer märkligt.

Men är inte det upp till bloggaren själv? Jo. Men även för varumärket som saluförs blir det ett problem i det här fallet – då de valt att skicka mail till massor av bloggare ((Jag har fått två själv. Onekligen känns det kanske inte speciellt seriöst att spamma bloggare.)) och där vissa valt att vara transparenta och berätta om hela grejen, medan andra uppenbarligen tar det hela på rejält allvar och därmed ljuger. Vilket ställer varumärket i en dålig dager. För det är bra buzz om lögnen aldrig blir avslöjad. Men när den blir det är det även varumärket som tappar värde.

En bitsk postning finns om detta hos Media Culpa

Själv gissar jag att Hedgehog-Sara är en av dem. Eller åtminstone borde hon vara det.