Som att jämföra äpplen och päron

Eftersom både E24 och Martin J skriver om hur stora modebloggarna är kan Johans inlägg om diverse bloggtopplistors glädjesiffror vara viktigt att föra fram. Att jämföra Bloggtoppens siffror med siffror från KIA-index är fullkomligt vansinnigt.

Varför? Jo, för såna här artiklar visar dels på hur illa ställt det kan vara mer researchen inom media, vilket för min del skapar ifrågasättande av deras övriga artiklar om ekonomi. Dels är det ren desinformation gentemot annonsörer och reklamköpare som kan få för sig att de betalar för fem gånger så stor räckvidd mot vad den verkligen är.

Det hela håller på att utveckla sig till en rewind av haussen runt webben som skedde under 98-00, och som sedan skapade en ganska svårartad backlash för marknadsföring på Internet – något som egentligen först nu gjort nätet till ett reellt medium, med någorlunda vettiga siffror både vad gäller räckvidd och impact.

Det är lätt att glömma, både för oss inom bloggosfären men uppenbarligen också för journalister, att bloggen är ett format för att nå early adopters. Bloggen kan inte användas som massmarknadsföringsinstrument, oavsett hur upphottade vissa listor väljer att sina siffror att vara, utan är ett media för att skapa buzz. Liksom att det är ett format för att bygga relationer med befintliga kunder. Men att oreflekterat mena att bloggen är själva grejen gör bara bloggandet en björntjänst.

En intressant aspekt är också det som Jarno Vanhatapio, VD för Nelly, påpekar:

Omvandlingstrafiken, den del som verkligen handlar, är avsevärt högre än vid annonsering på till exempel Aftonbladet.se.

Självklart. Konstigt vore annars. Men – problemet är att det bara säger att bloggläsare har en högre grad av ‘conversion’ – däremot så säger det inget om själva antalet köp. Om fler köp nominellt kommer via bloggar än genom annonsering via Aftonbladet så är det snarare en diskussion om annonseringen via banners på Sveriges största sajt som borde föras. Om inte så är vi åter tillbaka i en diskussion om målgruppen. Att bloggar handlar om något annat än säljinriktad marknadsföring.

Martin Sjöström på Whyred förstår det hela, även om också han gärna framhåller att säljet skapas via bloggarna (utan att faktiskt ge några incitament mer än sitt ord):

Visst påverkar de försäljningen – det är definitivt mer än en känsla jag har. De får saker att snurra.

(E24)

Min bloggarkollega Fredrik Wass påpekar i en kommentar på sin blogg att:

Men vad som ändå är intressant i det här sammanhanget är att modeföretag märker direkt inkommande trafik som leder till köp från flertalet bloggar. Det handlar ju lika mycket om kvalitets- som kvantitetsbesökare. Dvs med rätt besökare kan det som skrivs få stor påverkan även om antalet är lågt. Jag tror många skulle tjäna på att inte stirra sig blinda på besökssiffror utan istället titta på profilen hos de som läser.

En ganska bra bild av den begreppsförvirring som finns just runt både bloggar, besöksstatistik och vad ett format bör användas till.

Bloggar är perfekta för varumärken. Att skapa buzz runt ett visst varumärke, eftersom det innebär en högre grad av relation. Läsaren av en blogg, ex.vis modeblogg, har en relation till bloggaren. Det är något som vissa företag som tidigt prövade på bloggande som marknadsföringskanal missade – det är personen bakom som skapar tillit och kredd för varumärket som han/hon skriver om.

Problemet – som Martin J också tar upp – är att det blir svårare och svårare för läsaren att avgöra om en bloggare verkligen gillar det han/hon skriver om, eller om han/hon är köpt av företaget självt eller ett företag som specialiserat sig på buzz. Förtroendekapitalet hos en bloggare är högt men kan också snabbt försvinna om det visar sig att hon eller han inte är ärlig när det gäller de produkter och märken han eller hon skriver om (tidigare postning om detta: Buzzmarketing går fel).

Detta problem innebär i sin tur att företag som satsar sitt varumärkesarbete i att bli känt via bloggar också riskerar mycket mer eftersom en bloggare som förlorar “ansiktet” också drar med sig de varumärken han eller hon skrivit upp. Och det spelar ingen roll om varumärket inte har “köpt” bloggarens åsikter – om en bloggare visar sig vara alltför köpt får alla varumärken samma negativa släng av sleven. Så tyvärr är Jarno Vanhatapios synpunkt när det gäller bloggen Engla’s Showroom inte speciellt säker: viktigt att hennes blogg fortsätter att handla även om konkurrenterna, annars försvinner trovärdigheten. Trovärdigheten ligger i Englas person och att hon skriver utifrån sitt eget intresse – inte i hur många varumärken hon skriver om.

Fördelen med bloggen är samtidigt det som är risken: att det blir ett sorts “lovemark”. Bloggarna skapar sina personliga varumärken som många gånger är mycket värda för läsarna – en bloggare kan ha en mängd tillskyndare som, ifall “älsklingsbloggen” hotas eller dissas, helt enkelt ger sig på den som talar illa om personen via kommentarer och egna bloginlägg. Det har skett regelrätta [[flame wars]] där läsare hos Engla, Lassbo och andra modebloggare fyllt kommentarsfält med försvar.

Det visar sig nu att statistiken på YouTube knappast är helt tillförlitlig. Om man räknar vad vissa användare har för statistik skulle det innebära att de ser videoklipp på Tuben under dygnet runt i sex månader. Det hela handlar om att komma upp på listor. På samma sätt är det enkelt att höja ett videoklipp genom att helt enkelt automatiskt ladda om det – något som Mashable bevisade genom att göra det. (Internetworld)

Jag vill inte påstå att någon av bloggarna skulle göra såna saker för att öka sina siffror på exempelvis bloggtoppen etc. men det kan vara viktigt att tänka på att det faktiskt går att fejka siffror själv.

Related Posts

9 thoughts on “Som att jämföra äpplen och päron

  1. Pingback: deep|edition » » Sulad och skitsur

  2. Martin Jönsson

    Äpplen och päron? Ja, visst var vi för otydliga när det gäller olika statistikkällor och dess tillförlitlighet. Det får vi göra bättre nästa gång.
    Men vårt huvudspår var inte just besökssiffrorna utan det faktum att modebloggarna blivit kommersiellt intressanta för pr-byråer och andra aktörer.
    Varför kommentaren till artikeln försvann har jag ingen aning om – men jag undersöker det.

  3. Admin Researcher Post author

    Tack för svaret. Problemet är att en sån här artikel skapar en massa problem för oss som försöker att planera mediaköp och marknadskommunikation eftersom kunderna ofta är minst lika okunniga om olika statistikkällor som modebloggare som använder glädjesiffrorna.

    Det intressanta är ju just det som kommer fram längre ned i artikeln: att det intressanta är att nå rätt målgrupp – även om det är en liten nominell grupp. Problemet är att ingen modebloggare faktiskt kan skapa den targetboard som skulle göra det intressant. Oavsett vad Mahir säger så är det ett väldigt famlande i blindo och på magkänsla även för PR-företagen.

    Jag har bloggat sedan 2001 och ser bloggens fördelar. Samtidigt kommer man lätt ihåg vilket bakslag hela webbutvecklingen tog i och med att alltför många comme ci comme ca-webbyråer snackade för mycket och levererade för lite under slutet av nittiotalet. Jag vill helst inte att bloggandet ska behöva gå samma väg.

  4. Ulrika

    Jag är riktigt nyfiken på hur Bloggtoppen mäter, och för den delen hur tidningarna mäter.

    I en del artiklar har det på sistone stått att Lassbos blogg har 35 000 besökare i veckan. Men på bloggtoppen har den siffran varit 15 000-20 000 i veckan. Lassbos siffror lär ju vara lägre än Bloggtoppens som generellt visar skyhöga siffror, och då blir det tydligt vilken överdrift media faktiskt gör.

    Hade det varit lätt att fuska hade jag lätt reggat backpacking och kollat hur mycket vi hade kommit upp i. Vi använder google analytics och har runt 120 000 besökare i månaden. Tänk alla sidvisningar i vårt foum, allt bläddrande av bilder och resdagböcker. Vi hade säkerligen kommit upp i obskyrda siffror.

  5. Pingback: Principer för trovärdighet är kanaloberoende « Slumpnavigator

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *