Monthly Archives: September 2006

I vardagen liksom

CBS marknadschef George Schweitzer, som satsar stenhårt på olika mer eller mindre kreativa marknadsföringsrutiner utomhus, har nog veckans mest självklara uttalande i reklamvärlden som förklaring varför de väljer att göra reklam på ägg, i hotellvestibuler och på åkrar:

Our strategy is in reaching out to people while they are in the middle of their daily routine.

(Advertising Age)

Ja, just ja. I tävlingen “Vem som kan säga flest självklarheter på en minut” verkar de flesta marknadschefer platsa.

Pitch. Nej tack. Om man fick drömma.

Under ett Q&A i samband med ANA:s Agency Relations Forum var det flera av de stora byråernas huvuden som pratade om just pitcherna och de hade inte heller gott att säga om dem. Neil Powell på Margeotes Fertitta Powell menade att kunder som begär pitchar verkar tro att det är något alldeles självklart:

t’s remarkable how client’s can’t believe it if you don’t want to pitch –‘What? You don’t want to pitch; you don’t want to spend three months of your life coming up with ideas for free?

Powell menade att de stora pengar alla byråer lägger ner på obetalt pitcharbete kunde bättre användas för att faktiskt visa att byrån är bäst. David Lubars på BBDO North America menar att det just är genom pitchar som byrån visar det. Han är istället fundersam över hur en idé faktiskt blir belönad:

If we spend four hours and the idea is worth $50 million, it doesn’t seem right to just be paid for four hours. I think it’s the compensation model that really should be looked at.

Robert Wong på Arnold Worldwide menar att istället för att ständigt pitcha på nya konton borde man “hygienpitcha” på de konton man redan har. Det skulle vara mer proaktivt och för kunden säkerställa att byrån fortfarande är hungrig:

so that every year we’re guaranteed that [they would] have the best thinking and most progressive ideas for their brand.

(Advertising Age)

Även om jag rent personligen gillar själva arbetet med runt en pitch, den lätt surrealistiska känslan av att falla fritt och den kreativa frihet det ger så är det i längden totalt vansinnigt. Vilken annan industri springer omkring och ger bort sina bästa idéer gratis? I hopp om att kanske få ett kontrakt? Få – om ens några andra (jo, arkitekterna har ungefär samma märkliga liv). Och Lubars invändning är oerhört viktig. Tyvärr har de försök som gjorts med prestationsbaserade byråintäkter inte slagit igenom – och de byråer som jobbat enligt den idén har många gånger gått tillbaka till offerering och fasta priser.

Ries om line extensions

Al Ries försöker förklara varför line extension sällan blir framgångsrika. En av hans käpphästar är att alltför många företag väljer att förhålla sig till nya line extensions som om de vore separata varumärken.

Companies tend to treat a line extension as a separate brand when logic suggests that consumers see a strong connection between the base brand and the extension.

Han visar på olika amerikanska bryggeriers försök att göra fler och fler serier inom samma “sort”. Men att de inte lyckas. Hans slutsatser är knappast omvälvande:

If you want to build a successful long-term brand, for a beer or any other product, you can’t go wrong by following two simple rules. (1) Be first. (2) Rub it in with an anthem that resonates with consumers.

And go light on line extensions.

Själv tänker jag skriva ut det här och sätta det i pärmen “Saker att använda för att få kunder att förstå”.

Advertising Age

Don’t cut back

John Backman har läst en undersökning:

Stocks of companies that cut back on marketing to boost short-term profit underperformed their peers by 17% after one year and 41% after four.
A $100 investment in a group of companies that spent too little on marketing was worth $74.01 after five years, compared to $110.95 for comapnies that either maintained their budgets or increased them above average levels.

Så är det.

Och nu blir det reklamfilm 18

Det minst sagt lätt provokativa Agent Provocateur har en kampanj där Miss X drömmer fyra drömmar. Första filmen är Shadows med Kate Moss i “huvudrollen”. Idén att släppa filmer efter hand är redan gjort av Adidas färgfilmer. (tips från Fashionista)

En robot som en sann gigolo. Rätt kackig viral för eatmail.tv.

En spansk spot för … framkallning

Verkar bli rätt naket. Här är en sann NSFW-viral från cigarrmärket Independence. Eh… well…

Den här är kanske inte helt NSFW vad gäller ljudet. Och jävligt rolig reklam för något så trist som att lära sig ett nytt språk…

Efter valet

En postning med några snabba tankar om valet. Inte genomarbetad eller så utan snabba reflektioner.

Ptjaa. Så här efter valutgången och en handfull partier som nu ska regera tillsammans så kunde man fundera över vad branschen kan vänta sig. Problemet är att det inte direkt är någon större skillnad mellan borgerlig och socialdemokratisk reklampolitik. Det man kan tänka sig, om Alliansen kan hålla sig kvar vid makten, är att en av public service-kanalerna kommer att bli reklamfinansierad. Men det ligger antagligen ett antal år framöver. Reklamskatten borde komma att ses över liksom att man kunde be och hoppas att LOU blir reviderad så att det inte enbart är inriktat på pris. Det som borgerligheten har flaggat för som kan påverka branschen negativt är deras starka aversion mot att offentliga institutioner ska göra reklam.

Så. Efterbörden av valkampanjen då? Vissa bloggare väljer att “skylla på” Storåkers McCann för maktskiftet, dock i en synnerligen förvirrad och om reklambranschens villkor okunnig postning. Att det skulle vara en reklambyrå som skapade “Nya Moderaterna” är rätt osannolikt, även om Micke Storåker är en gammal MUF-stänkare. Det som snarare känns som en vettig slutsats är att det i valsammanhang handlar om vem som har skarpast PR-hjärnor. Det missar många kommentatorer – när det kommer till politik är det PR som skapar förutsättningarna till förändring medan reklamen enbart förstärker (eller om det är dåligt PR-arbete så ger den noll effekt). Vänsterpartiet, Fi och i vissa delar även socialdemokraterna misslyckades med PR-arbetet. De sistnämnda genom att inte använda sig av fler vapen än Göran Persson som är ett rätt trubbigt vapen (no pun intended…).

Själv tvivlar jag (tyvärr) på att reklamen haft någon större effekt i stort – det ska bli intressant att ta del av effektmätningar. Den har varit alltför mycket inriktad på inbombning av namn och korta slogans än att skapa en känsla för respektive partis politiska vilja ((Miamis lokala Göteborgshumorbestänkta reklam för Nya Moderaterna är undantaget.)). Den har helt enkelt varit dålig. De som försökte att göra något om vad de vill (Folkpartiet med hjälp av Le Bureau) föll pladask på dålig copy, en erbarmligt fånig TV-spot och pinsamt dålig research ((Som Åsk med illa dold förtjusning påpekar i sin postning om svensk valreklam. Folkpartiet förklarar att i deras framtida Sverige får vi ett Nobelpris… bara det att Sverige redan fått ett antal Nobelpris…)). Miljöpartiet lyckades kanske bäst rent utseendemässigt och med sina finurliga, laterala, retoriska frågor. Vänsterpartiet har inte bara gjort ett dåligt val PR-mässigt sett utan också reklammässigt. Inget som stuckit ut.

Så PR-företagen kan fakturera ut sina slutfakturor. Acne får slicka såren efter att ha misslyckats att lyfta socialdemokraterna. Och vi andra fortsätter med det vi gör bäst – relevant reklam.

Design är världen, världen är marknadsföring

GI IHR BLOGG kommer 150 studenter vid de båda skolorna att blogga om design, marknadsföring och kommunikation utifrån olika världsdelar. Olika gästbloggare kommer att finnas med. Fredrik Wass på Bisonblog var först ut och bloggade om valrörelsen:

Vinnare av valet på söndag är de partier som bäst lyckats ladda sina varumärken med värme, i allt från valaffischer, partiledarutfrågningar och personliga samtal. Jag har en känsla av att vi kanske måste byta färg på kranarna nästa vecka. Blått för varmt. Rött för kallt.

Spännande projekt.

Yttrande- och tryckfriheten inte politikernas bästa gren

Tidningsutgivarna har gjort en undersökning om hur riksdagens ledamöter ser på tryck- och yttrandefrihet och det är onekligen smått överraskande siffror i ett land som ofta håller hög svansföring gentemot andra länders användande av tryck- och yttrandefrihet. PeO Wärring, ordförande i Tidningsutgivarnas tryckfrihetsgrupp sammanfattar sina känslor inför undersökningens utslag:

Det är skrämmande att så många av riksdagens ledamöter inte förstår hur viktig tryck- och yttrandefriheten är för det öppna demokratiska samhället.

Undersökningen visar en markant vindkantring där 89 % av de tycker att enskilda polisers meddelarfrihet ska begränsas, 74 % tycker att det bör införas en lag som begränsar medias möjlighet att bevaka kända personer, 68 % tycker att skadestånden i tryck- och yttrandefrihetsmål ska höjas kraftigt dvs. media ska få betala mycket mer om de döms, 72 % vill införa regler om ekonomiskt förtal så att företag och organisationer skall kunna kräva medierna på skadestånd och 84% tycker att det är bra att media inte kommer åt pass- och körkortsbilder.

Riksdagens ledamöter har lätt att förbise tryck- och yttrandefriheten i obekväma frågor. Det är väldigt kortsynt och på sikt utarmas tryck- och yttrandefriheten – och därmed demokratin. Tryck- och yttrandefriheten har vunnits i politisk kamp av folket. Detta får inte våra politiker glömma utan de måste ta sitt ansvar för medborgarnas rätt att få veta.

(Newsdesk)

Det visar att politikernas hårda linje vad gäller reklam inte enbart riktas mot reklam utan är en genomgripande värderingsförändring gentemot de demokratiska friheter som vi har i Sverige. Att som politiker å ena sidan anse att Bushregimen gör fel och å andra sidan arbeta för att inskränka yttrande- och tryckfrihet visar på en utveckling som inte bara kommer att förändra reklambranschens utgångspunkter utan hela samhällets.

Politiker och vanligt folk

Politiker har övertrumfat varandra med att förfasa sig över snabbmat och fr a reklam för snabbmat. Sveriges Annonsörer gjorde en undersökning hur partiernas anhängare väljer snabbmat. Och uppenbarligen är det en viss skillnad mellan vad politikerna upplever och hur deras väljare lever:

Mest snabbmat äter folkpartiets sympatisörer där 39,5 procent av dem besöker ett snabbmatsställe en gång i månaden eller oftare. Sämst på att besöka snabbmatsinrättningarna är centerpartisterna där bara en femtedel av sympatisörerna äter snabbmat så regelbundet som minst en gång per månad.På andra plats kommer moderaternas sympatisörer (37 procent), följt av vänsterpartisterna (31 procent), socialdemokraterna (29 procent), miljöpartisterna (26,5 procent), kristdemokraterna (27 procent) och slutligen centerpartiets sympatisörer (20,5 procent). Sammanställningen bygger på material från undersökningsföretaget Orvesto Konsument som omfattar cirka 16 000 intervjuer.

(Newsdesk)

Stolt

Allvarligt så kan även en messerschmidt som undertecknad bli lite fånleende stolt-tuppig av att inse att Researcher är länkad på åkestam.holst blog. Made my day. (Och jodå, Researcher delar länkutrymme med Åsk och hennes Adland/Commercial Archive).

Tillskott i träningsfloran

Om man jämför de två koncepten som finns för olika träningsdrycker så vinner väl ändå Gainomax på knockout. Friggs Body Check där en seg tennisboll blir övertygad från två paket Body Check känns extremt trist. Gainomaxs tagline “Bananas is for monkeys” växer hela tiden och har den sköna laterala förflyttningen – konceptet är stabilt och därför behöver man inte säga saker rätt ut. Saatchi & Saatchi gör rätt.

apan_stor.jpg

Sen förstår jag inte de företag som satsar stort på TV-reklam men sedan gör som Body Check (som ägs av Friggs) – att man inte lagt ut reklamen på hemsidan!

Och nu blir det reklamfilm 17

Rätt elak film, Gas Gussler, som mer får mig att fundera över hur Greenpeace människosyn utvecklats än på att byta bil. Eller?

Cingular har däremot gjort en intelligent copy för sin reklamfilm för “ungdomstelefonen” Go. Det tar ett tag innan man inser att allt är precis tvärtom. Liksom.

Den här filmen för ett italienskt non-alcoholic öl borde svenska ölfabrikanter titta på. Den anspelar på alla tänkbara fördomar som finns. Klockren helt enkelt. Fast paret borde nog gå i familjeterapi – de verkar inte vara på riktigt samma våglängd :).

BMWs film Kinetic Sculptures med konstnären/konstruktören Theo Jensen är för den sydafrikanska marknaden. Men den borde gå worldwide för den bygger på en oerhört vältänkt storytelling från Ireland/Davenport. Varumärkesbyggande av bara fan. Sen gillar jag BMW:s stringenta och uthålliga användande av ett ljudlogotyp tillsammans med den grafiska.

Nåt som mest känns flåsigt amerikanskt, trots sin flirt med filmen The Great Escape är H3s kontorsslavsflykt. Storyn har knappast någon som helst koppling till varumärket. Kasst helt enkelt.

En fokusgrupp får uttala sig om Dodge Caliber. Onekligen lite reklamnördigt. Bra? Näe…

Vi har sett det förut – bland annat IKEA har gjort det – en film som ser ut som en amatörfilm. Här är det sockerfri Sprite som förklarar att Friendship is overrated. Rätt kul men problemet är att det här skapar en osäkerhetskänsla om vad som är reklam och vad som är verklighet. Vilket inte nödvändigtvis alltid är bra för ett varumärke. Å andra sidan – reklam och verklighet är inte helt skilda saker ;).

Plagiat är inte alltid plagiat

Hanna Dunér försöker pracka på Volt att de snott reklamidén närde gjort reklam för Skanska. Det som hon anser vara en “badlander” är att Volt använt ett flygfoto och idén om att sätta ut pilar som kommunicerar känslan av att veta var man kan bo. Ungefär samma sätt använde HSB för ett tag sedan. Unikt? Knappast ens när HSB gjorde det. (Dagens Media)
VW Sverige försöker få till det att Volvo och F&B har snott Klassiker-idén. För ett år sedan gjorde VW en kampanj för sina jubileumsbilar som byggde på att visa gamla bilder. Volvos idé bygger på split-screen och liknande sätt för att visa att dagens bilar är framtida klassiker. VWs marknadschef anser att bildidén är ett plagiat av deras. Granath Euro RSCG håller däremot väldigt tyst i frågan. Och det gör de verkligen rätt i. (Resumé)

Plagiatanklagelse ett visar tyvärr en galopperande utveckling där journalisterna på branshens tidningar visar sig ha flagrant låg kunskap om reklam och reklambransch. Dunér är helt enkelt ute och cyklar. I den andra visar sig samma låga kunskap finnas hos marknadschefer. Vilket förklarar vår branschs svårigheter att faktiskt lyfta oss en smula kreativt.
Ett ytterligare problem är att det hela handlar om att försöka att copyrighta en idé. Om vi idag redan har stora problem med upphovsrätten runt bilder och ljud så blir idén om att man “äger en idé” nästintill idiotiskt naiv (och det säger jag trots att jag jobbar just med att ta fram idéer). Problemet är helt enkelt ju mer reklam som görs desto färre unika idéer finns det kvar. Och att ropa på att få ha ovanstående idéer för sig själv, som i sin form är oerhört generella, är bara dumheter.
De som upplever sig plagierade borde istället fundera om det inte är så att deras reklam faktiskt fungerat – på en omedveten påverkansnivå. Och är det inte det som man betalar för?