Företaget Pronto jobbar sannerligen i gråzonen. För deras affärsidé är att skapa buzz genom att använda personer som rör sig på communities och forum som vanliga användare. De snackar igång grejerna helt enkelt. Det är något som knappast kan anses som etiskt ok. Stealth marketing innebär att man går över gränsen till att ljuga, en gräns som buzz marketing alltid är nära men här är själva idén att faktiskt kliva över på andra sidan. Såklart påpekar företaget att “trendsättarna” alltid påpekar att de har en uppdragsgivare men jag är ledsen – det tvivlar jag på. Framförallt motsägs det av företagets själva grundidé:
Vi försöker få konsumenter att prata med varandra om våra uppdragsgivares produkter, varumärken och tjänster med så lite inblandning från våra uppdragsgivare som möjligt.
Pronto har hittills mest förklarat att det är mycket livsstilsprodukter man jobbar med liksom ren nöjesproduktion som musik och film. I detta kan det fungera men stealth marketing kan knappast sägas vara ett säkert sätt att få effekt för mer komplicerade och finansiellt mer värda produkter och tjänster. (Ekonominyheterna via Beta Alfa 2.0)
Vem vill ha en “kompis” som helt enkelt inte berättar om sig själv och vad man tycker om utan pratar om saker för att hon eller han är betald att göra det? Jag tror faktiskt att man gjort ett feltänk här och inte tagit hänsyn till olika kulturella skillnader mellan ex.vis USA och Sverige. Och att man, precis som buzz marketing från Buzz Paradise och Buzzador, helt enkelt inte kunnat hålla uppe intresset bland sina ambassadörer. Grejen med såväl stealth-, spinn- och buzz marketing är att sändaren måste ha rejält med cred. Att plocka in några “trendsättare” som dyker upp ger knappast den genomgripande spinn som önskas. Fr a inte när man går ut med sin affärsidé så hårt och därmed kommer skapa en högre grad av skepsis. Det som man kan tänka sig ger bättre genomslag för en sån här idé skulle vara att “trendsättarna” har tillgång till outgivet material och liknande. Samtidigt går då det hela över till en mer viral form av marknadsföring och kontrollen tappas.
Det är samtidigt något som är både skrämmande och häftigt med de nya formerna av marknadsföring vi under de senare åren sett dyka upp – att det handlar om att på ett nytt sätt våga avhända sig kontrollen över varumärket. Skrämmande för den som känner att varumärket inte har en tillräcklig essentiell styrka nog för att klara av det medan häftigt för det varumärke som är genomarbetat och har en stark essens och vars existens därmed är relevant för målgrupperna.
Så här tänker jag…
Mun-till-mun har funkat/kommer att funka för alla produktkategorier. Vi pratar, skvallrar, tycker och tänker kring alla slags produkter tillsammans med andra. Men visst finns det produkter vi prata mer om t ex filmer och andra vi pratar mindre om t ex hemoröjdsalva.
Således borde det funka med BM oavsett vilken produkten är, i princip.
Jag vet inte hur Pronto jobbar. Men är inte hela ploten m BM ungefär så här:
* Identifiera “de inflytelserika”
* Påverka “de inflytelserika”
* “De inflytelserika” påverkar sin omgivning
* Exit
Att mörka med sina avsikter gentemot “de inflytelserika” är en kortsiktig hållning. Om det uppdagas lär du inte få en andra chans. Du bränner du dina ambassadörer, mavens eller vad du väljer att kalla dem.
Istället ska de erbjuda dem ett erbjudande de inte kan motstå, nytt och exklusivt (påminner inte så lite om hur vi bearbetat medier, journalister i all evinnerlig tid).
Om Pronto mörkar sina avsikter har de snart inte mycket kvar att arbeta med.
Ett annat bekymmer som jag tycker mig se bland BM-aktörer är tillkortakommande avseende identifierandet av “de inflytelserika”. Det tycks som om de alltid är DJ: s, skribenter på modemagasin, designers och dylika. Detta oavsett om den slutliga målgruppen är 47-åriga socialsekreterare eller inte. BM-aktörernas förarbete tycks vara rejält uselt. Det stör mitt plannerhjärta.
Jag håller med dig. Typ.
Pingback: Disruptive Media: Aftermath | Researcher